Fröken Nilssons Bravader

Det är måndag.
Igen.
Typ näst-näst-sista måndagen innan allvaret och arbetet startar igen.
Sitter i vardagsrummet vid matbordet och funderar på det mesta.

Varför det redan är höst igen, hur det kan komma sig att Alva snart är ett år (helloo?! vart tog året vägen?), om dagisinskolningar, om vi får plats överhuvudtaget någon annanstans än typ Baronbackarna (nä, jag bara drog till med något) och på nappen.
Alva har börjat med napp.
Nio månader utan, snart två veckor med. Tjolahopp!
Och jag kan fanimig inte bestämma mig för om jag tycker att det är en bra idé eller inte.
Liksom, hon klarade sig nio månader utan.
Hon klarade sig NIO månader utan.
Då tycker jag egentligen att hon kan klara sig resten av livet utan också.
Å andra sidan, kanske sover hon lite bättre med den.
Och hon vaknar ju verkligen inte varje gång hon tappar den, och tappar hon den letar hon först själv en stund innan hon blir ledsen. Dessutom har hon den ju bara när hon sover.
Men ändå.
Nio månader utan.
Ja, jag vet inte jag. Det blir testperiod en stund och sedan blir det utvärdering.

Övrigt jag inte kan tänka tillräckligt mycket på (som v-a-r-e-n-d-a höst) är klänningar, tjocka strumpbyxor, raggsockor och koftor.
Det är något sjukligt över det här beteendet.
Speciellt när inte halva augusti ens har gått  förbi.
Okej om det börjar i september liksom, då är det ju höst.
Men när vädret är så där genomgrått, superblåsigt och höstigt är det ju inte konstigt att man drömmer sig bort.
Eller?