Fröken Nilssons Bravader

Äntligen, äntligen, äntligen.

FREDAG

Det har kanske inte varit jättemycket på jobbet den här veckan, snarare tvärt om. Väldigt lugnt.
Faktiskt är det nästan jobbigare än när det är väldigt mycket. Man blir slut i huvudet på ett helt annat sätt, på ett tungt och jobbigt sätt liksom. När det har varit mycket att göra blir man flummig efter ett glas vin i soffan, inte dödstrött.
Idag hade jag Elin här i soffan ihop med vinglaset, vi tittade med ett halvt öga på Idol och pratade om allt möjligt.

Älsklingen är iväg på herrmiddag (även fast jag fick rapporter om att de tittat på Idol och lyssnat på gammalt outgivet Box-material. Det sista återkommer vi till.) Vad jag vill ha sagt är att det är så fint att de bejakar sin mjuka sida genom att sitta tre (eller fyra) grabbar i 26-årsåldern och tittar på Idol.

En av dessa grabbar är min kusin.
Vi har helt plötsligt bondat på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
Låt mig illustrera.
Jag är gammal musikskoleräv, en av sångnördarna. Jag är uppvuxen med körer och sånglektioner, stämmor hit och dit och schlagerfestivalen.
Schlager.
Detta fantastiska forum (idag lite långt, men vi pratar om det en annan dag) har fått min tävlingsinstinkt att fullständigt rusa genom taket. När det närmar sig schlager, där i februari/mars, blir jag så tävlingsinriktad att jag blir lite rädd för mig själv. Helt plötsligt vet jag allt om alla artister, låtskrivare, gamla bidrag... You name it. Jag hackar på sångtekniker, prisar samma sak och finner mig sittandes i ett djupgående samtal (monologer) angående hur svårt det där är att göra. Dessa månader ökar min mobilräkning markant, eftersom jag sitter och skickar, ibland obscena, sms om svenska (och även senare utländska) bidrag. Jag skrattar elakt åt kulturellt underutvecklade land (grekland 2009, finland 2009, frankrike 2009) och jublar så fort en svensk tå visas i rutan. (Ni vet väl att svenskar var inblandade i typ alla bidrag i topp tre i år. Kanske inte alltid sångmässigt... Men inblandade på något sätt. Och vi håller ordning på rösträkningen och icke att förakta vindmaskinen.)
Sällan är jag nöjd med svenska insatsen och säger övertygat, ja men om vi hade skickat... så hade det gått bättre. Eller, de där jävla öststaterna röstar ju bara på varandra. det har inget med bidraget att göra. jag kommer aldrig förlåta Norge för att de skickade den där vidriga lilla vindögda hobbiten och aldrig Danmark för att de röstade på honom.

Nåväl. Nu har min kusin och jag bondat på ungefär samma sätt, över Idol.
På fredagar (när han inte jobbar) sitter vi och smsar om Alla bidragen. Väger bra mot dåligt och kommer ofta överrens om att vi inte tyckte om varken Rabih eller Eddie och att Tove, Eric och Mariette är en fantastisk topp 3.

Angående det outgivna Box-materialet.
Box är förkortning för Boxleitner, dels en skådespelare men framförallt ett (i mitt tycke) av de bästa band som Örebro lyckats producera. Jag blev, kanske, det största av deras fan. (Kom igen killar, hur många gav ni signerade låtlistor, och hur många ramade in dom och satte upp dom på väggen!?). För Boxleitner dansade jag av glädje i snön vid min postlåda i Hallsberg för en herrans massa år sedan, för att den efterlängtade, första, singeln (Shipwrecked) hade anlänt. Jag D-A-N-S-A-D-E ute. I snön. Vid min postlåda. Utan musik. Och min granne blev rädd för mig för jag såg aningen manisk ut där jag hoppade runt och ylade av glädje.

Det var 10 grader kallt ute.

Jag gjorde en knapp. Ni vet, en sån man sätter på sin jacka med ett budskap på, med texten
FAN
as in fantastic
BOXLEITNER
Och ett par år senare (när jag trodde att allt var som det skulle)  fick jag på omvägar veta att de splittrats.
Hur kunde ni inte berätta det för mig?

Eran musik gjorde mig glad. Och aldrig har väl en cd snurrat så pass i en bil, som Ship gjorde.


Ja, det är klart att jag var kär i er allihopa.
Ni var faktiskt idoler där en stund.