Fröken Nilssons Bravader

Min lillasyster, Rödtotten ni vet, är en av mina stora idoler (trots att hon är så liten).

Som jag har gått igenom flera gånger dog mamma av bröstcancer och strax efteråt fick vi veta att det var en gen inblandad. Genen heter BRCA-1 och risken att få bröst- (eller livmoderhals-)cancer ökar alldeles för mycket för att man ska orka tänka på det.
Mina systrar har fått genen. Inte jag.
Då alla släkt-fall i bröstcancer ligger runt 35 års ålder, bör mina systrar operera bort brösten innan dess för att minimera riskerna. Och innan 45 (rätta mig gärna om jag ahr fel, Sara och Lisa) bör man ha tagit bort livmodern också.
Rödtotten har redan gjort bröstoperationen (som hon säger i artikeln "jag har inte haft något speciellt förhållande till mina bröst") och sedan nästan tre veckor tillbaka är även expanderproteserna utbytta mot "vanliga" siliconisar!
gotlandsbon funderar på att göra operationen relativt snart, men ahr även haft funderingar på amning.
Jag är så ohyggligt imponerad av dessa starka kvinnor, som jag har fått äran att bli storsyster till.

Nu har min tokiga, modiga, starka, otroliga Rödtott gått ut i Veckorevyn med sina nya tuttar och berättat sin historia, och jag är så stolt att jag baxnar. Både reportaget och bilderna (jorå, plural! Utan tröja och bh!) är finfina, kanske är (jag vet inte vad det heter egentligen) "catchfrasen" på omslaget lite dramatisk "Lisa 20 - Jag bär på dödsgenen!" men jag gillart! Dessutom är det skön motpol till "Drömsvallet" :)
Jag hade inte vågat ställa mig topless framför kameran och veta hur många som kommer se min ärr och läsa om min historia.
(Och, med tanke på diskussionerna på min Facebook de senaste dagarna törs jag lova att inget nummer av Veckorevyn någonsin varit så hajpat i min bekantskapskrets!)


Nu ska jag kolla på när Loreen sparkar rumpa med de andra i semi två!

Jag älskar min mamma, jag håller henne högt och jag saknar henne så att det gör ont.

Men.
De där två skäggstråna på min haka som jag ärvt av henne.
De ska vi ha en diskussion om i mina drömmars land, det kan hon ha klart för sig.

Annars har jag en dotter som i rakt nedstigande led från gammel-farmor ärvt klättergenen.
Den utnyttjade hon till fullo igår morse.
Genom att nå smörpaketet.
Och äta direkt ur de temd hjälp av smökniven.
Nåja. Hon använde ju inte händerna iallafall :)

För precis en vecka sedan hade jag ledig dag på grund av helgarbete, och eftersom solen gassade från klarblå himmel så tog jag och Alva och packade hink och spade och åkte till Hallsberg för att vårbona mamma/mormors grav. Till vår storslagna hjälp hade vi såklart Rödtotten som sedan hängde med till Örebro för att käka lunch hos mormor Ingrid. Innan vi började våra utgrävningar sprang vi runt på baksidan i Ekeberga och klippte körsbärskvistar. Japp, i år kör vi hardcore på påskpynt! (Fotnot, det mesta är hardcore påskpynt med tanke på att vi typ aldrig har påskpyntat innan....)

Nåväl.
Väl på plats hos mamma så insåg vi att kyrkogårdsförvaltningen inte förstått att man vill plantera redan.
Inte ett verktyg gick att frambringa, inte ens vattenkranarna fanns uppsatta.
Tur att vi tog med Alvas hink och spade tänkte jag i mitt stilla sinne.
Så tänkte inte min dotter.
Hon skulle gräva själv hos mormor och jag och Lisa fick använda oss av leksakskrattan som Alva villigt lånade ut.
Tur att jorden var så pass mjuk som den var efter en veckas plusgrader :)

Dottern grävde på hörnet och jag och Lisa arrangerade tête-a-tête och krokusar i både tennbunkar och i jorden.
Jag hade faktiskt allvarliga funderingar på att försöka bränna bort de envisa grässtrån som växer i mammas gullvivor - men tyckte inte det kändes rätt att orsaka en gräsbrand på en kyrkogård.
Resultatet blev mer än godkänt, undrar bara hur krokusarna ser ut nu efter en vecka, på södersidan där mamma finns är det rätt så varmt...

Nåväl, bjuder på lite bilder från förra veckan:









I måndags passade vi på att utnyttja lekplatsen utanför våran uteplats då dagiset som har första tjing på den hade studiedag.
Bron ni ser bakom Alva är en succé, alla lekplatser borde utrustas med en bro!
Dessutom finns det inte mindre än tre(!) gungdjur och en rutschbana.
Lekplatsen-utanför-fönstret får tio poäng av Alva

Min lilla familj har övergett mig.

Ja, för ett par dagar alltså.
De for till Uppsala idag för att bo hos Erics föräldrar och kvalitetstida lite.
Vilket betyder att jag är ensam hemma.
Och, ska sova ensam i sängen (i lägenheten) för första gången sedan jag blev gravid, skulle man faktiskt kunna påstå. För, när man är gravid är man egentligen inte ensam någonstans. Och när man bara har ett sovrum i lägenheten är det inte lätt att vara ensam heller.
Så. Premiärdags.
Än har jag inte grinat. Men jag lovar ingenting. Halvsitter just nu i sängen, nyduschad och med ett glas vin på sängbordet. Tända ljus. Och inget snusande barn i spjälsängen där borta vid fotänden.
Har spenderat kvällen med att prata i telefon med Gotlandsbon i nästan två timmar. Vet inte om vi har pratat med varandra sedan hon var här i somras, så man kan ju lugnt säga att det behövdes.
Vi avhandlade familj, släkt, politik, pengar, arbetsmarknaden, nya budgeten, mitt arbete, hennes körer och jul.
Förbaskat produktivt samtal. Tönk att Gotland ska vara så långt bort. Fast ändå så nära. Hoppas det byggs en bro, det vore smidigare för resandet. Jag menar, det finns en bro till Danmark!?

Konstigt att man aldrig är nöjd förresten.
Det händer ju vissa, überjävlig dagar, att man tänker, "fan vad skönt att vara barnfri och singel så man kunde göra vad man ville - hur man ville. Tänk att kunna läsa en bok på kvällen i sin säng, eller kunna ha ledbelysning på så att man inte behöver klappa i foten i sänggaveln varannan kväll."
Och vet ni, fy fan vad tråkigt det vore.
Fy vad otäckt att aldrig mer få höra Alvas andetag när man smyger förbi henne på väg till sängen.
Usch för att aldrig mer få värma mina kalla fötter mot Erics varma, eller aldrig mer behöva armbåga honom i sidan när han plötsligt och helt oförklarligt får för sig att den kudden jag sov var bättre än hans två.
Tänk att aldrig mer få höra "du, jag vaknade av dina snarkningar i natt. Jag hade inte hörapparaterna i.
Nej usch vilket liv.
Sånt slår mig så här på kvällen, när jag egentligen borde plocka upp boken och lägga mig tillrätta.
Och då är det faktiskt bättre att skriva av sig, så det går att koncentrera sig på boken.

Men vet ni?
Jag njuter också. Av att vara själv, få äta vad jag vill, få sitta på golvet och prata i telefon med allra käraste syster utan att Alva hänger i armen och drar i telefonen. Inte behöva titta på fotboll ikväll IGEN, nån match jag inte kunde bry mig mindre om, medans Eric som ville kolla sitter och spelar Wordfeud på mobilen.

Men bäst av allt, de kommer snart hem igen.

Nu ska jag försöka bena ut ett "släktband".

Min sambo Eric kom till Örebro från Uppsala för drygt tio år sedan när han skulle börja gymnasoiet.
Inte för att Örebro då hade någon ascool utbildning, utan för att Örebro har riksintag för hörselskadade.
det betyder att en hörselskadad person från, låt oss säga Uppsala, kan söka gymnasieplats i Örebro och få gå gymnasiet ihop med andr ahörselskadade på lika villkor.
Så
Eric hamnade hos Frida (som gick i samma klass) och MamaMu, och blev som en bror och son.
Sen träffade Frida min kusin S och de blev ett par, sen försökte de en stund tussa ihop mig och Eric, men just då fattade vi ingenting och klarade av det själva något år eller så senare.
Idag är Frida och S gifta och har världens charmigaste fröken O, tre år gammal.
Parentes, Frida har en bror, O, som är förlovad med K och tillsammans har de sonene E, en och en halv månad äldre än Alva och tillika våra simpartners från babysimmet i våras.

Nåväl, skilllnaden på Eric och Frida hörselmässigt är att Erics skada är permanent och varken blir bättre eller sämre, medans Frida har gått från att varit normalt hörande till gravt hörselskadad.
I höst hoppas vi att hon ska få genomgå en CI-operation och få, lite bättre hörsel med hjälp av värsta avancerade hörapparaterna. Åh vad jag önskar att min mamma audionomen vore här nu. Hon var så sjukt intresserad av Cochlea Implantat när hon pluggade, då det var en helt ny teknik. Hon skulle kunna berätta så mycket för oss!
Efter operationen har Frida en metalltråd rätt genom hela öronsnäckan som gör att hon inte kommer höra ett dyft på det, och med ett dövt öra, ett trasig öra och en synskada är det inte alltid så lätt att hänga med i samtal, så (nu kommer vi till det jag egentligen skulle skriva om) Idag har vi i fridas närmaste krets börjat en studiecirkel i TSS, teckenstöd. Jag som dels har gått en kvällskurs i vanligt teckenspråk och dels har haft (har?) planer på att bli teckentolk när jag blir stor tycker att detta är alldeles hysteriskt spännande och kommer hädanefter längta till måndagar.
När vi kommit halvvägs in i terminen hoppas vi få Frida att hänga med bättre i våra samtal.
Erics och minn plan är att även införliva lite tecken i Alvas vardag så att vi kan kommunicera bättre på ett tidigare plan (läs, när Alva vill få fram något om ett halvår eller mindre men inte har ordet eller är alldeles för arg för att få fram det, kan vi kanske lista ut det med ett tecken).
Vi har även försökt finna på persontecken ikväll.
Frida kom efter lång betänketid (alltså, nåt år, minst) fram till att pyromanEmma bör ha tecknet för ljus. Alvas persontecken är det för charmig/flörtig och Erics tecke har ingen betydelse, det är en grej han gör med örat.

Skillnaden mellan teckenspråk och stödtecken är att teckenspråket är ett språk som vilket språk som helst, emd grammatik och grejer, medan stödtecken handlar om att just stödja det vanliga pratet med antingen bokstavering eller ord så att en hörselskadad person ska kunna följa med utan att egentligen höra allt som sägs.

Största tacket ikväll riktas ändå mot min älskade lillasyster, den rödhåriga, som barnvaktat Alva med bravur!
Vad skulle vi göra utan dig?! Räkna med att vi ställer upp på samma sätt i höst när du behöver hjälp.

Jo.
Det är inte bara Frida som opereras i höst. Det är rödhåret också.
Men det får bli ett helt annat inlägg.

Jaha.

Igår mellan gråtattackerna sysslade jag med andra saker.
Först var jag ett tredje efterbesök hos barnmorskan. Och jag är fortfarande inte helt återställd efter förlossningen. Det är ju skönt att jag kan få tänka på något annat liksom.
Så på onsdag ska jag få träffa tant Doktorn som kanske ska bedöva och tvinna lite.
Det lät ju alldeles obeskrivligt trevligt. Undrar om jag kan få klippkort. suck!

Sen var vi och träffade grymmaste mammagruppen på jooorden!
Fy fan vad vi är bra. Trevliga så det förslår är vi också.
Och sicken jävla tur att vi började umgås. Annars hade föräldraledigheten kännts ungefär som en livstid.
Nu har vi en dag i veckan att se fram emot. Och eftersom världen är lite springer vi på varandra ibland ändå.
Shit, vi borde skaffa oss en facebook-grupp! (ännu enklare att nå varandra än genom mail liksom!)
Jag pumpade N på information om hur hon genomförde Sova hela natten-kuren. Och blev ännu lite mera peppad.
Det här med att V somnar vart som helst, hos vem som helst oavsett vem som nattar honom känns ju som en dröm. Igår lyckades vi liksom inte natta Alva hos pappa/morfar för hon hade inte tid att sova.
Då kände jag att det vore trevligt med SHN.

Annars var vi ner ju till Hallsberg och hälsade på mamsen.
Det blidde två gånger totalt (ska det göras ska det göras ordentligt liksom!).
En gång med Lisa och en gång med pappa.
Mormor och jag hade dessutom tänkt likadant och köpt pioner.
Hem åkte vi i pappas RAV4. Den är stor som ett as och effektiv som en bandvagn ungefär.
Barnvagnen går in i bagaget som den ska göra och med lite  tur får vi plats med den andra vagnen som vi lånat av Erics storasyster OCH handbagage också.
Herregud vilken dröm. Jo, vi kanske börjar längta efter bilen en del. Kanske ångrar vi att vi inte nämnde att vi åker förbi Västerås idag. Kanske hade vi kunnat byta där?!
Vi bestämde också att till mors dag ska vi plantera nya växter på graven, vilket betyder att vi måste åka och botanisera i ett växthus eller två. Stackars, stackars mig. Jag som inte tycker om att botanisera i växthus ;)
Jo, köpa ny lykta måste vi göra också. De tål i regel inte mer än ett år. Tönt-lyktor!

Hej lilla mamma.

Det är jag.
Tänk vad tiden går fort.
För fem år sedan trodde jag tiden skulle stanna av och att jag skulle gå sönder, mitt itu.
Men tiden stannade inte, inte mer än en vecka i allafall, och inte för fler än oss. Alla andra som inget visste levde på som om inget hade hänt. Och jag kunde inte förstå hur dom inget kunde vet. Syntes det inte på mig att livet stannat upp? Hur kunde de bara springa på medans jag stod stilla?

Har du det bra där uppe?
Ja, för jag förutsätter att du är "ovan där".
Vad gör ni om dagarna? Sitter ni och pratar om oss som är kvar här nere?
Vi pratar om er. Men ibland kanske lite för lite.
Ibland gör det alldeles för ont.
Nu gråter jag.
Men jag tänkte låta det vara, jag vet att det skulle göra dig glad. För jag vet att du tyckte att jag höll inne för mycket.

Vi ser dig ibland.
Men alltså, koltrast? Har jag glömt bort någonting?
Du får sitta på vårat fönsterbleck när som helst. Picka lite på rutan så kommer vi och drar upp persiennen.
Och flyg förbi någon gång när vi är ute med vagnen, Alva och jag. Ibland när vi varit ute på sov-promenad brukar vi spana på fåglar vid ån. Någon gång tänkte jag peka på en koltrast och säga, "titta Alva, titta mormor".
Nu gråter jag igen.
Men det är så jävla jobbigt att vara mamma utan dig.
Du vet att det finns så många runtomkring. Men ibland är det inte rätt. Ibland vill jag bara ha min mamma.
Och då blir jag ärg och tycker att livet är orättvist. Varför får alla andra?

Sedan skulle jag vilja be dig att sluta tramsa med Alva medan hon äter. Jag misstänker att du bara gör din mormoderliga plikt. Men alltså - kommer du inte ihåg hur det var att mata en bebis? Du får snällt vänta tills hon har ätit färdigt, faktiskt.

Ursäkta bilden som jag slänger in här nedanför.
Men, det finns inte så många bra bilder på dig, eftersom du inte ville vara framför kameran.
Och jag skulle vilja påstå att du var fotogenisk även om du kommer misstro mig (hallå, bilderna hemma hos mormor!?!).
Ikväll tänkte jag att vi skulle åka ut till Hallsberg, jag och min lilla familj.
Köpa en liten blomma, visa Alva stenen, för jag tror inte hon har varit med någon gång.
Tusan, jag vet inte när jag var ute hos dig sist.
Ibland gör det bara så ont! Du minns hur jag var med Ks grav. Hur jag liksom undvek den med jämna mellanrum.
Det blir alldeles för påtagligt.

Nåja, jag kanske borde klä på mig, och Alva också.
Hälsa dom där uppe som jag känner.
Jag saknar mig fördärvad ibland, men då har jag Eric som tröstar.
Han är så bra, precis som du sa till pappa då för flera år sedan.
Nu gråter jag, igen.

Hej då för den här gången.
Jag älskar dig!

Egentligen är jag trött.

Men klockan är ju bara 20 i sex tänker ni då. Jo, jag vet. Men jag har ju varit uppe sedan klockan åtta.
Och ammat, och gått på stan med lilla familjen.
Och handlat Arkeology (varför, varför, varför tänker ni gå i pension?! Är det sånt här som bevisar att man börjar bli gammal, när ens favoritband lägger av?).
När vi lyssnade igenom den jag och Alva mindes jag en varm, skön sommardag förra året som dels innehöll två på tok för långa promenader för en gravid kropp och ett par skor som jag trodde var sköna och snälla mot mina fötter men som istället orsakade massiva skador på hälarna. Jag badade fötterna i iskallt vatten när vi kom hem den kvällen.
Men, det var en av de finaste kvällarna i mitt liv.
Det var jag med magen i vädret och mina vackra systrar. Och the Ark.
(nåja ett par tusen andra också, men de gills inte)
Och vi sjöng och skrek och hoppade och Alva kallades Pyret och var helt konfys över att den här harmoniska tillvaron kunde bli så skumpig, sen jävlades hon med mig och sparkades inte förrns mitt i natten, men gud vad glad jag blev över den sparken.
Varje gång jag hör Calleth you, Cometh I får jag rysningar över hela kroppen.
Jag är så glad att jag bestämde mig för att vi skulle på den konserten. Och så glad att jag valde det finaste sällskapet. Men att gå från Apelviken in till Socitetsparken, det tänker jag banne mig inte ens göra ogravid igen!

Nu joinar jag nog familjen i sänge en stund. Och försöker komma på vad vi ska äta ikväll.

Alltså helt ärligt.

Jag är omgiven av världens finaste, bästaste familj släkt och vänner.

Kära nån.

Den här helgen har varit... speciell.

Liten Alva missförstod ju det där med maten i onsdagsnatt (natt till torsdag) och sedan har det varit signumet för helgen typ. I fredags åt hon en gång i timmen och fick hon inte mat på minuten blev hon vansinnig. Det rätade ut sig under natten till lördagen och fram till kvällen på lördagen. Återigen en gång i timmen, det fortsatte hela natten. I går (söndag) fortsatte ätandet på samma vis. Trötta föräldrar åkte inte på födelsedfagsfika till K&O som planen var.
Jag gick och lade mig typ... nio. Ammade lite, somnade om, ammade, vyssade, sjöng tills klockan tolv. Vaknade typ två. Och sen klockan fem. Och misstolkade hennes ljud vid sju (eller trodde hon skulle vara hungrig). Sen har vi ammat.. varannan timme ungefär. Hoppas innerligt att det håller i sig. Eller blir mindre. För hon börjar anta ordentligt runda former nu.

På tal om ingenting, är det inte ruskigt roligt att ett klimakterieläkemedel presenterar "I form med Anna Anka"??

Idag har jag och Alvis haft besök av finaste Julia. Vi fick hembakta pepparkakor, julmust och finast av allt: Var är min syster? av Sven Nordqvist. Alva vill ha alla böcker med Sven Nordqvists illustrationer, sen ska vi läsa dom och leta små knasiga figurer i en hel evighet. Tack fina, fina Julia!

Nu är nog någon hungrig igen. Hoppas det här är en växtfas...

Jo just!
Rubriken syftar på att min fina tjej blir en månad imorgon. Det ska vi försöka fira med ny huvudkudde!

Får jag be att presentera: Alva Marie Söderberg




Efter en morgon med knasig magknip (ont i mammahjärtat!) har vi äntligen fått ordning på saker och ting och Alva ligger utslagen på soffan bredvid mig. Nu är planen frukost (om jag får i mig någon nu när jag suttit och tryckt i mig chips från igår som jag inte ens gillade...) och väcka Älsklingen som tog första passet i morse medans jag fick sova ut i två timmar (tiden mellan amningar...).

Ursäkta att det här inlägget har dröjt så länge. Jag har giltig förklaring.
Jag har blivit mamma.

Klockan 03:44 lördagen den 30 oktober kom Pyret ut i den här världen.
Hon är med andra ord 9 dagar gammal nu och vi börjar så smått acklimatisera oss.
Än så länge har vi mest blivit påhälsade av alla möjliga människor och försökt att reda ut vad vilket skrik betyder egentligen. Vi har också kommit fram till att bebisar verkligen är jättesmå. För alla de där kläderna i storlek 56 var ju förstora, så vi har fått ringa in en rödhårig moster att handla lite bodysar så flickebarnet har något att ha på sig.

Så här gick det i alla fall till när hon kom lilla vännen.

Fredagen 29/10 hade jag gått 41+0 veckor, och eftersom ingen bebis kommit så skulle vi iväg till MVC på rutinkontroll. Klockan 9-9:30 började värkarna. Och jag sa till Älsklingen att "luras skruttungen igen så blir det kejsarsnitt, om du så ska få söka upp hur man gör på YouTube." Träffade ett par från föräldragruppen i väntrummet, och satt och pratade lite. Värkarna var redan från början regelbundna, när vi kom tillbaka från MVC vid elva var det mellan tre och fyra minuter mellan dem och jag hade i stort sett hela tiden andats mig igenom.
Lite korkad var jag dock när jag tyckte att vi kunde möta MamaMu och äta lunch. Älsklingen avstyrde planerna dryga halvtimmen innan inbokad träff.
Vi satt i soffan (eller... jag satt, hängde, halvlåg...) och vid två ringde jag förlossningen första gången.
Värkar är ungefär som mensvärk deluxe, krampvarianten.
Jag och barnmorskan på förslossningen kom överrens om att eftersom jag klarade mig bra med andningen så skulle jag vänta en stund till. En stund var två timmar. Sen åkte vi in första gången.
Inne på förlossningen tog man CTG-kurva och så andades jag och andades och andades.
Och inte hände det ett jävla dugg.
Efter tre timmar var livmodertappen lika stenhård som när vi kom in. Och inte var jag öppen något heller.
Så vi åkte hem. Bättre sova i egen säng, äta lite mat och titta på Idol än göra ingenting.
Kvar över sju var vi hemma.
Jag hoppade in i duschen, Älsklingen lagade mat, vi började äta och... halv nio gick vattnet.
Bebis hade bajsat i vattnet så jag ringde in och förklarade att "nu kommer vi tillbaka", mindre än tio minuter efter vattnet gått var vi påväg.
När vi kom in var jag öppen en centimeter. Jag tänkte "men vad i helvete".

Menmen, jag fortsatte andas mig igenom värkarna, nattpersonalen gick på och vi fick träffa världens bästa Hélène. Efter någon timme ville jag ha smärtlindring och vi valde TENS. Funkade fint. Ytterligare en timme och en CTG-kurva efter det fick jag en morfinspruta för att kunna slappna av mellan värkarna (för jag hade fortfarande inte öppnat mig nämnvärt). Strax innan tre ringde vi in Hélène på rummet för nu kände jag att jag var tvungen att krysta. Och voilá! Nu var jag helt öppen, vilket gjorde att vi inte riktigt hade möjlighet till någon smärtlindring.
Alltså.
Helvete vad ont det gör att föda barn.
Men, det glömmer man så fort bebis kommer upp på magen.
Det är helt vansinnigt.
Men. Jag har gjort det. jag har krystat ut Pyret, 3765 gr och 50 cm lång utan bedövning.
Oklart är om jag verkligen gör det utan bedövning om det blir en nästa gång.
Och den där mackan man får efter utfört arbete är helt klart värd att jobba för också.

Nu ska jag och Älsklingen försöka äta frukost ensamma.
Pyret sover som en liten gris i släktsängen, och vi har varit så duktiga nu på morgonen att vi förtjänar frukost nu.

Joråsåatte.

I fredags när Älsklingen kom hem från jobbet funderade vi en stund på om vi inte skulle hitta på något.
Det slutade med en biltur ut till köpcentrat för att kolla om Bingo Rimér vavr kvar och signerade böcker på Bokia.
Och det var han ju (se bilden nått inlägg längre ner). Galet trevlig snubbe som tog i hand och klappade på magen och berättade hur fantastiskt livet med barn var. Vi var superglada och råpeppade på bebis när vi gick därifrån.
Sen spenderade jag lite för mycket pengar på ett par skor. Men jesus anåda vad fina och sköna de är.
Dessutom är det inte så långt ner till fötterna när man ska kränga ett par stövlar på fötterna.
Efter skoshoppingen bestämde vi oss för att åka ut till papps och systrorna och min kisse.
Och så skulle vi bevisa att det gick att bara vara kvar en stund, inte stanna precis hela kvällen (för jag var sugen på sushi). Tji fick vi. Papps skjutsade iväg Rödhåret till bastun, men kom inte så långt för han hade lyckats köra på en stor jävla bult och tryckt in den i ena bakdäcket. Inte hållbart.
Så vi lånade ut våran bil och strax innan tio (precis så vi skulle hinna köpa fredagssnask) var vi tillbaka i Örebro.

I lördags åkte vi också ut till papps. På kvällen, efter utlovning av tacos.
Vi var hemma ganska sent då med. Älsklingen hjälpte dessutom till att flytta K&O till deras nya lägenhet.
Nästa gång sköter vi kvinnor logistiken, så vin inte väntar förgäves på varandra.

Och igår bjöd mormodern på lunch.
Så vi var där hela familjen. Vilket betyder att vi har umgåtts helt sjukt mycket ett par dagar här.
Och inte har vi behövt vara hungriga heller. Win-win-situation!

Nu sitter jag och lyssnar halvhjärtat på Älsklingens FIFA11 spelande och hoppas att klockan blir nio snart så vi får se den rafflande upplösningen på förra veckans CSI-avsnitt.
Kanske ska fixa undan resterna också.

Natten till igår sov vi oroligt igen.
Jag hade ont både i ländryggen och i magen (typ menssmärtor) och jag kunde inte hitta orken att koncentrera mig på annat. Två saker slog mig.
1. Vi har inte packat BB-väskan.
2. Måste.Ha.Kexchoklad.
Det sista vet jag itne riktigt vart det kom ifrån egentligen. Fridolin har ju gett mig sin packlista, där stod det choklad och eftersom jag inte är så inne på bara choklad men ändå är ute efter sockret och energin så tyckte jag att kexchoklad verkade vara det egentligen enda rimliga.
När Älsklingen kom och lade sig började han dock massera i ryggslutet och lägga sin fantastiska varma händer på magen, så tillslut somnade vi fint.
Vaknade typ... elva. Egentligen helt slut, men seize the day liksom.
Åkte ut till IKEA, vandrade runt på Marieberg och slutade på Bauhaus för inköp av fler plastlådor.
På Marieberg stötte vi på en arbetskamrat och hans fru, hon påstår att inom två veckor, inte helt omöjligt redan den här veckan, har vi bebis här. Tänk om det vore så fantastiskt.
Uttryckte i bilen hem en längtan om att få slå omkull mig i sängen och sova middag när vi kom hem.
Det blev som tur var inte så.

Hela lägenheten var full med sympatigravida!
Jag ramlade rätt in i min egen överraskningsbabyshower, och skrattade och var lycklig resten av eftermiddagen och kvällen. Fick en fantastisk blöjtårta, termometer, babyolja, napphållare, amningsarmband... Massor av saker, och -faktiskt- det finaste av allt resultatet av min och Lovisas photoshoot på bebismagen. Blir nog till att sätta upp en tavellist ovanför Pyrets spjälsäng.
Det bästa var att Gotlandsbon åkt över, min fina, fina lillasyster som jag inte sett sedan i somras.
Jag blev också spa-omskött.
Rödhåret hade blandat till ansiktsmask av keso, kiwi och avokado. efter det följde en honungsinsmörjning och sedan citronsaft. Det absolut skönaste måste jag dock säga, var att få tvätta rent ansiktet ordentligt sedan på kvällen. Kändes lite.... sticky :)
Och så hade man dukat fram med nektariner, lingonsaft och lakrits. Och det blev sushi också!
Bestämt har de märkt vilka cravings som satt in!

Vid tio, typ, åkte systrarna hem.
Vi städade lite och coolade ner (eller, alla utom Pyret, är det ett kvällsbarn vi kommer få?)
Och tillslut somnade vi ihop med bebisfilten som ska med till BB.

Just det, BB-väskan blev packad också. Bara kexchokladen som fattas.

Åter måndag.

Sitter ute i friska luften på balkongen och lyssnar på Älsklingen och Gotlandsbon som slåss med ett påslakan samtidigt som mina ömma fötter svalkas ner av både brisen ute och Body Shops Peppermint intensive foot rescue.
Har flängt och fejat hela dagen idag, då lilla Rödhåret tar studenten.
Vi, Gotlandsbon och jag, har fixat mat och alkohol (nej inte till mig, jag dricker utan tack!) och dammsugit och torkat golv och lagat mat, och lagat mat och hängt i parken och byggt rim till presenten.
Och jag har oroat mig över min far, hans ledighet som han sa att han inte tagit och presenten som jag inte hade koll.
Samt att jag utvecklat skoskav.
FrauPels har sagt att jag ska ta hand om mina fötter nu när jag är gravid, det behövs.
Men jag trodde inte att det skulle ske så snabbt! Min stackars vänsterfot hade både blåsa och trasigt nagelband.
Måste.köpa.ordentliga.skor.nu.

(det ovan skrevs igårkväll, men blev visst inte publicerat)

Lillasyster Rödhår studenten idag.
Hur gick det till?
Så jag ägnade gårdagen åt att fixa och dona. Och idag är det dags, nnu ska bara ballonger blåsas upp, sallad skäras till, champinjoner fräsas och... Bord och stolar fram.
Men jag har det under kontroll.

Angående magen fick jag tre karatesparkar strax till vänster om naveln (mitt vänster) i tisdags.
Boff-boff, what the?!, lade handen på magen, BOFF! Skrek efter Älsklingen att han skulle langa över handen så han fick känna. Pyret slutade sparka. Jag uttryckte mig med ett "jävla skitunge, sparka på pappa nu!", Älsklingen tyckte att jag inte skulle säga så. Så jag petade på ett ungefär där jag trodde Pyret befann sig. Inte ett liv. Så.. Det är bara att vara snababre nästa gång. Dessvärre är Pyret snabb också!

Nu ska jag fortsätta laga mat.

I've gone public. Thank God.

I arton veckor har jag velat skriva av mig. Om mina tankar och funderingar. Men inte vågat, för få har vetat. För tidigt, för nytt. Måste bara...
Nu har jag berättat på facebook. Och säkert missat massor med människor som borde fått reda på det på annat sätt.
Som kanske inte är överlyckliga över sättet de fått reda på det. Men jag kunde bara inte vänta längre.

Nu ska här byggas bo. Spjälsäng, check. Resten.. eeehh.. inte check. Barnvagn, kläder, sovpåsar, babysitters, skötbord. Bil? Och, mest viktigt känns det som emellanåt, ny lägenhet. För jag vet fan inte om det går att ha ett barn i den här, vintertid, kalla lägenheten. Hur går det med tuttar som ska funka för att mata bebis när det är 10 grader varmt inne i badrummet så fort det blir dryga 5 minusgrader? Nej. Semestern kommer nog gå åt att fixa ny lägenhet.

Men just nu vill jag bara vara lycklig. Bara en liten stund till. För vi såg bebis på en skärm igår jag och Älsklingen.