Home alone
Min lilla familj har övergett mig.
Ja, för ett par dagar alltså.
De for till Uppsala idag för att bo hos Erics föräldrar och kvalitetstida lite.
Vilket betyder att jag är ensam hemma.
Och, ska sova ensam i sängen (i lägenheten) för första gången sedan jag blev gravid, skulle man faktiskt kunna påstå. För, när man är gravid är man egentligen inte ensam någonstans. Och när man bara har ett sovrum i lägenheten är det inte lätt att vara ensam heller.
Så. Premiärdags.
Än har jag inte grinat. Men jag lovar ingenting. Halvsitter just nu i sängen, nyduschad och med ett glas vin på sängbordet. Tända ljus. Och inget snusande barn i spjälsängen där borta vid fotänden.
Har spenderat kvällen med att prata i telefon med Gotlandsbon i nästan två timmar. Vet inte om vi har pratat med varandra sedan hon var här i somras, så man kan ju lugnt säga att det behövdes.
Vi avhandlade familj, släkt, politik, pengar, arbetsmarknaden, nya budgeten, mitt arbete, hennes körer och jul.
Förbaskat produktivt samtal. Tönk att Gotland ska vara så långt bort. Fast ändå så nära. Hoppas det byggs en bro, det vore smidigare för resandet. Jag menar, det finns en bro till Danmark!?
Konstigt att man aldrig är nöjd förresten.
Det händer ju vissa, überjävlig dagar, att man tänker, "fan vad skönt att vara barnfri och singel så man kunde göra vad man ville - hur man ville. Tänk att kunna läsa en bok på kvällen i sin säng, eller kunna ha ledbelysning på så att man inte behöver klappa i foten i sänggaveln varannan kväll."
Och vet ni, fy fan vad tråkigt det vore.
Fy vad otäckt att aldrig mer få höra Alvas andetag när man smyger förbi henne på väg till sängen.
Usch för att aldrig mer få värma mina kalla fötter mot Erics varma, eller aldrig mer behöva armbåga honom i sidan när han plötsligt och helt oförklarligt får för sig att den kudden jag sov var bättre än hans två.
Tänk att aldrig mer få höra "du, jag vaknade av dina snarkningar i natt. Jag hade inte hörapparaterna i.
Nej usch vilket liv.
Sånt slår mig så här på kvällen, när jag egentligen borde plocka upp boken och lägga mig tillrätta.
Och då är det faktiskt bättre att skriva av sig, så det går att koncentrera sig på boken.
Men vet ni?
Jag njuter också. Av att vara själv, få äta vad jag vill, få sitta på golvet och prata i telefon med allra käraste syster utan att Alva hänger i armen och drar i telefonen. Inte behöva titta på fotboll ikväll IGEN, nån match jag inte kunde bry mig mindre om, medans Eric som ville kolla sitter och spelar Wordfeud på mobilen.
Men bäst av allt, de kommer snart hem igen.
Ja, för ett par dagar alltså.
De for till Uppsala idag för att bo hos Erics föräldrar och kvalitetstida lite.
Vilket betyder att jag är ensam hemma.
Och, ska sova ensam i sängen (i lägenheten) för första gången sedan jag blev gravid, skulle man faktiskt kunna påstå. För, när man är gravid är man egentligen inte ensam någonstans. Och när man bara har ett sovrum i lägenheten är det inte lätt att vara ensam heller.
Så. Premiärdags.
Än har jag inte grinat. Men jag lovar ingenting. Halvsitter just nu i sängen, nyduschad och med ett glas vin på sängbordet. Tända ljus. Och inget snusande barn i spjälsängen där borta vid fotänden.
Har spenderat kvällen med att prata i telefon med Gotlandsbon i nästan två timmar. Vet inte om vi har pratat med varandra sedan hon var här i somras, så man kan ju lugnt säga att det behövdes.
Vi avhandlade familj, släkt, politik, pengar, arbetsmarknaden, nya budgeten, mitt arbete, hennes körer och jul.
Förbaskat produktivt samtal. Tönk att Gotland ska vara så långt bort. Fast ändå så nära. Hoppas det byggs en bro, det vore smidigare för resandet. Jag menar, det finns en bro till Danmark!?
Konstigt att man aldrig är nöjd förresten.
Det händer ju vissa, überjävlig dagar, att man tänker, "fan vad skönt att vara barnfri och singel så man kunde göra vad man ville - hur man ville. Tänk att kunna läsa en bok på kvällen i sin säng, eller kunna ha ledbelysning på så att man inte behöver klappa i foten i sänggaveln varannan kväll."
Och vet ni, fy fan vad tråkigt det vore.
Fy vad otäckt att aldrig mer få höra Alvas andetag när man smyger förbi henne på väg till sängen.
Usch för att aldrig mer få värma mina kalla fötter mot Erics varma, eller aldrig mer behöva armbåga honom i sidan när han plötsligt och helt oförklarligt får för sig att den kudden jag sov var bättre än hans två.
Tänk att aldrig mer få höra "du, jag vaknade av dina snarkningar i natt. Jag hade inte hörapparaterna i.
Nej usch vilket liv.
Sånt slår mig så här på kvällen, när jag egentligen borde plocka upp boken och lägga mig tillrätta.
Och då är det faktiskt bättre att skriva av sig, så det går att koncentrera sig på boken.
Men vet ni?
Jag njuter också. Av att vara själv, få äta vad jag vill, få sitta på golvet och prata i telefon med allra käraste syster utan att Alva hänger i armen och drar i telefonen. Inte behöva titta på fotboll ikväll IGEN, nån match jag inte kunde bry mig mindre om, medans Eric som ville kolla sitter och spelar Wordfeud på mobilen.
Men bäst av allt, de kommer snart hem igen.
Kommentarer
Postat av: frida
Men dårå, jag tror ju att du vill se alla fotbollsmatcher. Nästa gång samplanerar vi när du inte vill se fotboll. Fotboll är ju skitbra argument för att gå på bio t.ex.
By the way, det är fint att man kan både ha kakan och äta den i små portioner ibland. Skönt att den kommer hem igen när man tröttnat på att vara själöv!
Trackback
