Fröken Nilssons Bravader

Egentligen är jag trött.

Men klockan är ju bara 20 i sex tänker ni då. Jo, jag vet. Men jag har ju varit uppe sedan klockan åtta.
Och ammat, och gått på stan med lilla familjen.
Och handlat Arkeology (varför, varför, varför tänker ni gå i pension?! Är det sånt här som bevisar att man börjar bli gammal, när ens favoritband lägger av?).
När vi lyssnade igenom den jag och Alva mindes jag en varm, skön sommardag förra året som dels innehöll två på tok för långa promenader för en gravid kropp och ett par skor som jag trodde var sköna och snälla mot mina fötter men som istället orsakade massiva skador på hälarna. Jag badade fötterna i iskallt vatten när vi kom hem den kvällen.
Men, det var en av de finaste kvällarna i mitt liv.
Det var jag med magen i vädret och mina vackra systrar. Och the Ark.
(nåja ett par tusen andra också, men de gills inte)
Och vi sjöng och skrek och hoppade och Alva kallades Pyret och var helt konfys över att den här harmoniska tillvaron kunde bli så skumpig, sen jävlades hon med mig och sparkades inte förrns mitt i natten, men gud vad glad jag blev över den sparken.
Varje gång jag hör Calleth you, Cometh I får jag rysningar över hela kroppen.
Jag är så glad att jag bestämde mig för att vi skulle på den konserten. Och så glad att jag valde det finaste sällskapet. Men att gå från Apelviken in till Socitetsparken, det tänker jag banne mig inte ens göra ogravid igen!

Nu joinar jag nog familjen i sänge en stund. Och försöker komma på vad vi ska äta ikväll.