Fröken Nilssons Bravader

I lördags umgicks jag med min faster hela dagen (nästan). Drabbades av mitt första hormoniella meltdown också.

Lät Älsklingen välja själv om han ville med ut i spenaten och prata graviditeter eller åka till IKEA med Fridolf.

Jag fick åka själv och kände mig hemskt elak (!) som tvingat honom att välja. Efter trettiofem minuters bilåkande och taskigt samvete (!!) ringde jag upp, bad om förlåtelse och började stortjuta. eeeh... WHAT?! Älsklingen tänkte "åh gud..." Jag var tvungen att köra in mot kanten och torka tårarna efter att Älsklingen bedyrat att det inget gjorde att han fick åka till IKEA istället. Men! Nu har jag gjort det också!

Idag höll jag på att börja gråta igen, denna gång av lycka. Älsklingen är med körkort, hipp hipp hurraaa!!

Så stolt är jag över honom och det ska bli så skönt att kunna dela lika på bilkörandet.

Annars har vi mest tittat på fotboll i helgen.

Ghana spelar för jäkla fin fotboll. Det gör tyskarna också, men jag har vissa svårigheter med dom efter att de kickade ut Sverige ur VM 2006 med fyra mål på 15 minuter. Och det är ju egentligen inte deras fel. Men jag är långsint. Och jag tycker inte om att förlora. Men, när jag satt där igår och kikade på Tyskland-Australien (och halvhjärtat hejade på just Australien) så tänkte jag på min morfar. Han älskade sport, och fotbollsintresset hade vi gemensamt. Under VM 1994 så bodde vi (mormor & morfar, jag, mamsen och systrarna) i stugan på västkusten (2 rum och kök) och då blev det ju att man satt uppe och kikade på fotbollen. Och jag kan säga så här mycket, min morfar hade tyckt väldigt bra om Ghana-Serbien, Tyskland-Australien och England-USA. För det var jäkla fin fotboll det.

Pyret verkar också gilla fotboll. Eller så levs det rövare för att jag sitter som en jävla kråka i soffan.