Fröken Nilssons Bravader

Ursäkta att det här inlägget har dröjt så länge. Jag har giltig förklaring.
Jag har blivit mamma.

Klockan 03:44 lördagen den 30 oktober kom Pyret ut i den här världen.
Hon är med andra ord 9 dagar gammal nu och vi börjar så smått acklimatisera oss.
Än så länge har vi mest blivit påhälsade av alla möjliga människor och försökt att reda ut vad vilket skrik betyder egentligen. Vi har också kommit fram till att bebisar verkligen är jättesmå. För alla de där kläderna i storlek 56 var ju förstora, så vi har fått ringa in en rödhårig moster att handla lite bodysar så flickebarnet har något att ha på sig.

Så här gick det i alla fall till när hon kom lilla vännen.

Fredagen 29/10 hade jag gått 41+0 veckor, och eftersom ingen bebis kommit så skulle vi iväg till MVC på rutinkontroll. Klockan 9-9:30 började värkarna. Och jag sa till Älsklingen att "luras skruttungen igen så blir det kejsarsnitt, om du så ska få söka upp hur man gör på YouTube." Träffade ett par från föräldragruppen i väntrummet, och satt och pratade lite. Värkarna var redan från början regelbundna, när vi kom tillbaka från MVC vid elva var det mellan tre och fyra minuter mellan dem och jag hade i stort sett hela tiden andats mig igenom.
Lite korkad var jag dock när jag tyckte att vi kunde möta MamaMu och äta lunch. Älsklingen avstyrde planerna dryga halvtimmen innan inbokad träff.
Vi satt i soffan (eller... jag satt, hängde, halvlåg...) och vid två ringde jag förlossningen första gången.
Värkar är ungefär som mensvärk deluxe, krampvarianten.
Jag och barnmorskan på förslossningen kom överrens om att eftersom jag klarade mig bra med andningen så skulle jag vänta en stund till. En stund var två timmar. Sen åkte vi in första gången.
Inne på förlossningen tog man CTG-kurva och så andades jag och andades och andades.
Och inte hände det ett jävla dugg.
Efter tre timmar var livmodertappen lika stenhård som när vi kom in. Och inte var jag öppen något heller.
Så vi åkte hem. Bättre sova i egen säng, äta lite mat och titta på Idol än göra ingenting.
Kvar över sju var vi hemma.
Jag hoppade in i duschen, Älsklingen lagade mat, vi började äta och... halv nio gick vattnet.
Bebis hade bajsat i vattnet så jag ringde in och förklarade att "nu kommer vi tillbaka", mindre än tio minuter efter vattnet gått var vi påväg.
När vi kom in var jag öppen en centimeter. Jag tänkte "men vad i helvete".

Menmen, jag fortsatte andas mig igenom värkarna, nattpersonalen gick på och vi fick träffa världens bästa Hélène. Efter någon timme ville jag ha smärtlindring och vi valde TENS. Funkade fint. Ytterligare en timme och en CTG-kurva efter det fick jag en morfinspruta för att kunna slappna av mellan värkarna (för jag hade fortfarande inte öppnat mig nämnvärt). Strax innan tre ringde vi in Hélène på rummet för nu kände jag att jag var tvungen att krysta. Och voilá! Nu var jag helt öppen, vilket gjorde att vi inte riktigt hade möjlighet till någon smärtlindring.
Alltså.
Helvete vad ont det gör att föda barn.
Men, det glömmer man så fort bebis kommer upp på magen.
Det är helt vansinnigt.
Men. Jag har gjort det. jag har krystat ut Pyret, 3765 gr och 50 cm lång utan bedövning.
Oklart är om jag verkligen gör det utan bedövning om det blir en nästa gång.
Och den där mackan man får efter utfört arbete är helt klart värd att jobba för också.

Nu ska jag och Älsklingen försöka äta frukost ensamma.
Pyret sover som en liten gris i släktsängen, och vi har varit så duktiga nu på morgonen att vi förtjänar frukost nu.