Fröken Nilssons Bravader

Idag har vi varit på äventyr må ni tro, på flera olika sätt.

Först var vi till Audiologen på USÖ och fick konstaterat att Alvas hörsel verkar helt normal.
Fast för att ändå hålla koll kallas vi när hon ör ett och ett halvt. Sexmånadersbebisar är liksom bara så samarbetsvilliga liksom...
När Eric åkte bil från sjukhuset tog jag och Alva nya fina vagnen, som vi förresten både plockade isär, tvättade och plockade ihop utan större åthävor igår. Den gick finfint och Alva sov som en klubbad säl hela väge hem.
Väl hemma tyckte jag att vi kunde sitta en stund ute i trädgården (läs, jag satt gärna ute en stund medans hon sov klart) och mellantjejen som bor mittemot oss i trappen kom och pratade lite allmänt.
Hon påstår sig veta att Alva blir brunögd, möjligen grönögd. Fast hon såg lite rosa också.

På eftermiddagen fick vi besök av mammor och barn från föräldragruppen, vi satt ute i trädgården och käkade fruktsallad och glass under tiden som barnen hade mer eller mindre skrik-kalas :)

Jo!
Vi sänkte Alvas spjälsäng idag också, vilket snabbt visade sig var rätt gjort. När jag satte ner henne för att bädda upp våran säng ställde hon sig omedelbart upp mot spjälorna, som den naturligaste sak i världen.
Hon stod visserligen inte särskilt länge, men hon stod!

Förövrigt vill jag skriva av mig lite om sorg.
Jag bär ju ständigt på en sorg efter min mamma.
Och det är inte alltid en dålig sorg, med det menar jag att jag inte alltid är ledsen utan tvärtom - oftast kan jag tänka på henne och vara glad åt tiden vi fick ihop ändå (klyschigt, jag vet).
Sedan ibland blir det bortiknas.
Som igår när jag tvättat kläderna jag hittade efter mig och systrarna i helgen hemma hos pappa.
De där kläderna bär på en historia, eller kanske flera, tyckte vi om dom? Gjorde vi något speciellt i dom?
Det skulle jag vilja veta, och jag är rätt säker på att min mamma hade kunnat berätta en hel del om de där sparkdräkterna och klänningarna.
Så jag stod nere i tvättstugan och saknade min mamma så förgjordat.

Idag var det lite likadant, bland det sista min mamma gjorde var att utbilda sig till audionom.
Lagom som hon fick jobb (i Jönköping) fick hon bröstcancerdiagnosen, och hon hann aldrig börja.
(Ändå hade hon kvar jobbet tills hon dog. Det där stället som hon skulle jobbat på var så jäkla bra.)
Och jag tror att hon som undersökte Alva idag var en gammal klasskamrat till mamma (fast jag vågade inte fråga). Efter att undersökningarna var klara tänkte jag "det här hade jag velat dela med mamma".
Min mamma hade ju kunnat förklara så mycket, inte bara om undersökningarna som Alva var med om, utan om Erics hörselskada, och även Fridolins. Jag saknar hennes kunnande!
Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dotters framsteg, vilket jag hade gjort mest hela tiden förmodligen för att låta henne vara med därborta i Jönköping.
Hmm, svårt att förklara (eller, svårt att få ner på pränt). Men jag tror jag gör mig hyfsat förstådd ändå.