Fröken Nilssons Bravader

Min sötaste kusin FrauPels ska flytta.
Och därför sitter jag just nu och grinar.
-men kära nån, vilket land ska hon flytta till då? Tänker ni kanske nu.
Tre mil söderöver är svaret.
Samma stad som vi är uppväxta i, där min pappa och syster bor, där min mamma är begravd och där vi ska börja på babysim samma månad som de flyttar.

Inte trodde jag att det skulle kännas så hårt, jag menar. När Fridolin och Svempa flyttade grät jag inte. Men de är å andra sidan på gångavstånd. Det kan ha med det att göra.
Tre mil kan knappast räknas som gångavstånd.
Löjligt är det. Jag grinar som om det vore Japan de flyttar till.

Annars är det lite snuvigt här. Nästäppa från idag, och det måste ses som förbättring, igår var det rinnsnuva.
Få saker är så hemskt som rinnsnuva! Jag blir arg bara jag tänker på det!
Och så har vi umgåtts med Gotlandssystern en massa.
Synd att Alvisen blev vaccinerad i fredags bara och inte direkt varit på sitt soligaste humör i helgen.

Det var rätt intressant (läs hemskt, omöjligt, otäckt och vansinnigt ont i mammahjärtat).
Först vägde vi och mätte (59 cm, 6170 grma, jojagtackar!!)
Eller, allra först bajsade hon ner sina kläder. Tur att vi har ombyte med oss i väskan. Sen vägde vi.
Och sen fick hon på sig (ren) body, och så kom Ulrika med sprutorna och sockerlösning.
Först gick det fint! Sen blev hon stel och tyst och ansiktet tog en rödaktig färg som jag aldrig stött på.
Sen skrek hon och Ulrika sa "ska jag ge henne andra sprutan på en gång?", och jag sa "Ja för sjutton!".
(Eric hade fullt upp med att hålla i en hand och ge sockerlösning.)
Sen sov hon i två timmar, och hade lite ont och feber på fredagskvällen. Och feber hela lördagen.
Sen igår var hon mer som vanligt igen.
Men jag längtar ju inte direkt tills nästa spruta.

Ja jag vet att jag tjatar.
Men ny lägenhet. Omgående. Jag vill packa ner, packa upp börja på nytt.

I onsdags var vi iväg till kiropraktorn.
Bästa rödhåriga mostern i landet följde med som barnvakt och efter det gick vi upp på stan en snabbis.
Fyndade på Bubbel som har flyttrea (ett par strumpbyxor och en sparkdräkt med Lasse Åberg-tryck för 125 spänn. Bara sparkdräkten skulle kostat 300.) Drog ett varv (eller, i sanningens namn ett halvt varv) på Hindersmässan, hittade till min stora förtjusning Erics favorithonung med limesmak, och såg hysteriskt fina skyltar i trä som jag ångrar lite att jag inte inhandlade. Men... de håller ju på till imorgon!
Fyndade också tre par strumpor för 59:- på Åhlens och betalade bara 25 kronor för bästa handkrämen so far, Hemp från Body Shop, tack vare en gåvocheck på 100 kronor.
Snacka om att vi var värda sushilunch sen!
Och kära nån vad gott det var. Skruttan sov dessutom hela tiden när vi åt (bra där East West Sushi med sval luft i restaurangen!)

Igår var våran fullbokade dag.
MVC, föräldragruppsträff och bowling med jobbet.
MVC gick bra.
Föräldragruppen gick jättebra, det var så mysigt att träffa alla bebisarna!
Bowlingen... Gick inte så bra.
Vi trodde att eftersom det gick bra i måndags att umgås med pappa, så skulle Alva kunna göra det igen.
Ack så vi bedrog oss. Jag åkte hemifrån tjugo i sex, tjugo över sex ringde Eric i desperation.
Då hade hon varit hysteriskt ledsen nästan hela tiden. Och det var aldrig några betänksamheter, jag kastade mig i bilen och... erm... kanske bröt mot en regel eller två, men var hemma på drygt fem minuter.
Skruttan var nog både hungrig och framförallt trött efter en dag med rätt så många nya intryck.
Dessutom har en förkylning slagit ut ordentligt. Stackars..
Och stackars Eric!

Idag ska vi försöka ta det väldigt lugnt, skruttis ska vaccineras halv två (ont.i.mammahjärtat!) och ladda inför helgen när allra finaste Gotlandasmostern är här, HURRA!

Det går ganska bra här på våran adress.

Igår var det ju bokklubb och jag var lite fundersam på vad jag skulle göra med lilltrollan.
Det slutade med att hon var hemma med sin pappa i tre timmar och sov mest hela tiden.
Världens duktigaste tjej!

Idag har vi mest lekt med babygymmet och dansat lite.
Och varit iväg och veckohandlat. Jo, för vi har börjat  med det.
Veckomatlistor skrivs på söndagen och sen handlar vi på måndagen eller tisdagen. Och det har vi hållit på med i hela två veckor, utan att vika en tum åt sidan!
(Okej, kanske i lördags när vi fick mat hos pappa, men det räknas liksom inte.)
Och det är sånna sjuka vuxenpoäng på veckolista, men det känns så bra!
Nu får vi se hur länge det håller :)

Angående dottern så kommer jag inte ihåg om jag har skrivit det redan, men hon kommer inte bli något nappbarn som det verkar nu.
Hon gör istället som hennes pappa gjorde i samma ålder och suger på fingrarna. De senaste dagarna så pass bra att hon somnar. Klockan åtta på kvällen.
Idag verkar hon däremot lite kinkig, så vi får se vad som händer här den närmaste timmen eller så.

Den här veckan ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning.

Idag är det bokklubb.
Imorgon är vi "lediga"
Onsdag är det kiropraktordax.
Torsdag är det återbesök på mvc, föräldragruppsåterträff och avtackning av kollega på kvällen.
Helgen får gå i rekreationens tecken!

Annars somnade lilltrollan vid åtta igår och åt bara två gånger (halv två och kvart över fem).
Magiskt! Men hon var väl utsliten efter två övertröttskvällar i rad.

Sitter i soffan och har liten skruttis sovandes på en knölig filt bredvid mig.
(ju knöligare dessto bättre verkar det vara!)
Vi är nog lite tröttare än vanligt båda två idag.
Gåradageskvällen gick väldigt bra!
Hon sov hos Eric från åtta ungefär till nio-ish när hon blev hungrig, så jag lade mig i sängen och ammade och så somnade hon om där och så fick jag amma henne vid tiotiden också. Sen sov hon i sin säng till tre.
Vi ammade, jag lade tillbaka henne och hon kräktes.
Ingen liten mjölk-kräka utan hela sängen och halva hon var täckt av slem. (ursäkta detaljerna...)

Så jag kastade mig upp, ryckte henne och sängkläderna ur sängen, tvättade av henne, bytte pyjamas och så fick hon sova resten av natten mellan oss. Och trots att hon vaknade till och blev pigg så tog det inte mer än tio minuter när lampan väl var släckt igen innan hon sov igen. Visserligen sov vi på en handduk, för hon hade slabbat rätt ordentligt när hon åt, men ändå, vi sov snabbat igen!
Dock känner man sig lite mör idag...

Annars vill jag mest packa flyttkartonger just nu.
Men det vore ju oerhört korkat eftersom vi inte ska flytta någonstans...

Jag börjar vantrivas i lägenheten.

Ge mig ett par miljoner och jag köper mig en ny lägenhet med rum till Alvas saker (till en början iaf) och ett kök som är mysigt och inte hysteriskt rostrött och utan arbetsyta.

Snälla?


Nu ska jag steka köttfärs och göra paj medans mina övriga familjemedlemmar sover ihop på soffan.

Ni vet när man kommer på något som man vill ha, och sen inte kan släppa tanken på det?
Nattlampa.
Jag har blivit helt knäpp på nattlampa till Alva.
Och från början tittade jag på Spöka från IKEA. Fin, billig, skifta färg som jag gärna ser att den gör.


sen googlade jag nattlampa. dålig idé.

Först hittade jag Lumiloves Wabbit the Rabbit.
Den är mjuk och gosig och skiftar färg.
Och kostar 500 kronor.




Sen hittade jag Twilight Sea Turtle Ray
Den projicerar en stjärnhimmel i taket.
Och är lite mjuk och kramgo också.
Och kostar 450 kronor.




Och nu  vill jag ju ha nån av dom!
Men alltså...
500 spänn för en nattlampa, det är inte okej.
Berätta det för mig och mitt hemska ha-begär!

Alltså.
Som mor blir man ju omedelbart rätt knäpp har jag märkt (om man inte var det innan...).
Man hejjar på sitt barn i allt från rapning och fisar till när man börjar skymta första leendet och för att inte tala om när det börjar bli dags att lyfta på huvudet.
I helgen har vi legat på magen jag och Alva (medans Eric tittat förundrat på... mig) och jag har hejjat på och skrikit gällt av lycka. Att grannarna inte ringt efter akutpsyk är ett under.

Och trots att hon emellanåt blir så arg så hon gråter för att hon måste ligga kvar där på magen så lyckas hon lyfta på huvudet. Och jag skriker ännu mera. (Jorå, jag har det på film)
För det är något magiskt när det sker så där första gången på riktigt.
Man vet liksom inte riktigt vart man ska ta vägen någonstans och vill helst  bara springa ut på balkongen och gorma och dansa lyckodans. Nu gör man inte det av två anledningar, först och främst för att man bor i stan. Inte på landet längre och för det andra för att det blåser småjävlar och regnar ute.
Men annars kunde det ha inträffat.


Annars funderar vi endel över sömn just nu.
Alva lägger sig gärna vi tio - halv elva om kvällarna.
Och sover gärna ut på morgonen till någon gång mellan åtta och tio (lite beroende på humör).
Sen är hon helt slut efter en timme. Det spelar egentligen ingen roll när hon går upp, hon är färdig för första tuppluren efter en timme. På sin höjd efter en och en halv timme.
Då sover hon i max 45 minuter, och sen är hon redo att ta sig an dagen i ungefär två timmar till.
Ska det vara så?
I fredags var vi hos FrauPels och lille P, och hon somnade i vagnen (vilken tremånaders bebis gör inte det liksom) så FrauPels sa att vi kunde ställa vagnen i hallen så fick hon sova vidare. Hon sov i två timmar. Jag trodde att hon hade dött flera gånger. Mjölkframsprutningen (som visar att det var minst två timmar sedan hon åt och som jag aldrig kommer vänja mig vid. Det.Är.Obehagligt) gick igång två gånger, jag trodde att jag skulle dö.
Men, ingen av oss dog, och strax efter att vi hade klarat av lunchen (japp - efteråt!) så vaknade hon och var på ett strålande humör i säkert tre timmar.
Hur får jag henne att sova så länge fler gånger?

Detta ständiga funderande och oroande som småbarnsförälder. Det borde vara förbjudet.

Jorå.
Morsan är utomordentligt stolt. Möjligen lite tårögd också.
Och har kanske skrämt Eric med sina utrop.


Men vi lyfter på huvudet när vi ligger på magen numera.

Kära brevbärare.
Ursäkta att jag kommer låta en aning bitter nu, men har du provat att vara småbarnsförälder i ett hus med en pytteliten entré, där man ska lyckas få plats med barnvagnen på en ickebefintlig bostadsyta samtidigt som man ska lyckas få upp hissdörren?
Vänligen lägg inte telefonkatalogerna på denna ytterst pyttelilla yta.
Då får man nämligen inte plats med vagnen mellan väggen och hissdörren.
För tre veckor sedan lyckades du i samtliga brevinkast i trappuppgången kasta in Lokaldelen.
Du kunde gott gjort likadant med Eniro.

Nä, under inga omständigheter var jag så här "vänlig" när jag klagade för Eric häromdagen.
Men det jag sa då passar sig inte i skrift.

Alltså, med barn kommer visst den där sura nerven.
Ni vet, den när man bara blir skitirriterad på det mesta som har med andra människor och ens lilla bebis att göra.

Rökare till exempel.
Jag kom på mig själv att tänka "men håll din jävla giftpinne borta från mitt barn" flera gånger idag när jag var på stan. Observera att jag var där i kanske en halvtimme. Och, det är ju inte deras fel att jag hamnar bakom och att de går långsamt.

Och det här med barnvagn.
Alltså, ursäkta mig, men varför är det alltid jag som ska stanna oavsett vems sida hindret är på när jag möter någon?
(i trafiken är det den med hindret på sin sida som måste stanna..!)
Varför måste vi om vi är flera barnvagnar (eller om jag och Eric är ute med vagnen) dela på oss, medan de utan barnvagn får gå hur många som helst i rad och ta upp plats och blockera, gärna dragandes på elpianon (TÖNT). Varför måste jag gå ut i den lösa snön och pulsa med min icke särskilt terrängvänliga barnvagn bara för att du utan har tunna skor?
Och förlåt om jag går snabbare än dig, men om jag varit utan vagn hade du släppt förbi mig, eller är det bara som jag hoppas?
Det gör lika ont att bli påkörd bakifrån av en barnvagn som av en varuvagn på ICA. Kom ihåg det!

Dagen har spenderats på följande vis:

Gick inte upp när klockan ringde (utan en & en halv timme efter, Alva var nöjd med det iallafall).
Rödhåret och Lovisa kom för att sitta barnvakt medans jag gick till Barbro för efterkontroll, får gå tillbaka om två veckor. Bara en liten grej.
Åkte ut till Rävgången med nyss nämnda barnvakter och träffade Ida, Elna och Hero.
Gick promenad och pratade bebisar och skolgång. Och försökte undvika att halka och slå ihjäl oss (snö+is är ingen höjdare, men vi mammor hade ju vagnarna att hålla oss i).
Kom hem, ammade medan småtjejerna lagade mat, FrauPels ringde Lisa och kom över med liten P, vi fikade (måste lära mig att dricka kaffe ensam! Men det smakar ju inte lika bra då...)
Sen satt vi barnvakt åt liten P medan FrauPels gick till banken (i helgen är det nog dags att åka och hälsa på nya huset!). Sen har Eric och jag suttit i två och en halv timme och tittat på matlagningsprogram :)

Eric kläckte dessutom idén att han var sugen på indiskt, så hämtmat fick det bli!

Vardagen har återvänt!

Efter snart tre veckor av jobba lite - jobba ingenting har Eric återgått till att jobba igen.
Semester, klämdagar, jul och nyår har fuckat upp våra stackars tider och eventuella rutiner, men vi börjar komma in i dom nu igen (eller, har vi skapat nya?).
Lillskrutt börjar visa mer personlighet för var dag och vi börjar kanske förstå vad vi har gjort :)

Igår var jag iväg och shoppade loss lite till Alva (det råkade bli så bara!)
Nedanstående set till exempel!


Bild från Lindex shop online

Sen fick vi besök av MamaMu och Anders, och Alva fick sötaste bodyn!
Lite countrystyle, med smock och söt knäppning i ryggen.
Och imorgon har vi tvättid så att hon kan använda den snart! Hurraa!

Nu ska jag dricka kaffe, igen.

Nytt år - nya möjligheter!

Vi firade nyår i Kumla. Åter till brottsplatsen för Alvas skrikmaraton.
Och det gick bra! Hon var glad och snäll och sov hos mig och Eric och hos den stolta Morfadern och hos Anna, eller.. Nej hon var nog vaken hos Anna. Dansade gjorde de iallafall!
Och så såg vi fyrverkerier genom fönstret och åt mat och drack kaffe och Pommac och undrade om det fanns några vargar kvar på Skansen (Tommy Körbergs päls...och mössa!) och om en stackars björnn fått sätta livet till också (Sarah Dawn Finer). Vi är inga pälshatare, långt ifrån (jag äger ju två förtusan!) men det såg så roligt ut med Tommyss JÄTTEpäls på Skansen!
Planen från början var att fira med FrauPels och hennes lilla familj, men P fick feber och vi tog ett gemensamt beslut att inte föra den vidare till Alvisen. Hon har förresten tillräckligt med förkylningen just nu.

Dock fick hon (Alva alltså) ett sånt däringa skrikutbrott på Nyårsaftonsförmiddagen.
Vi lade ner henne i babygymmet och efter ett par minuter medans vi plockat fram frukosten så blev hon sådär ledsen igen. Om jag bara kunde förstå varför det blir så.
Men, vi har ju varit löjligt förskonade från dylika utbrott så det är väl inte mer än rätt.

Nyårsdagen firades med pizza och mys i soffan (Alva firade med en aning övertrötthet och hunger i kombination och det funkade inte förrens vi låg ner på sidan. Runt ett fick vi sova.).
Och något stort har hänt!
Alva har upptäckt tummen!
Vi såg väl gärna att hon upptäckte nappen istället kanske, men huvudsaken är att hon snuttar på något...

Igår efter att vi hade vaknat gick vi till Tant Frida och Onkel Sven med lite fika, Os julklapp och för att titta på deras fina, nyrenoverade badrum. Och på kvällen slocknade vi som små ljus alla tre, efter att ha tittat på Eclipse.


Nu däremot ska jag ta och väcka min oerhört missmatchade dotter (röd/vitrandig Pop-sovpåse, gröna plyschbyxor och turkosa strumpor (vi gick till tvättstugan förut, hon sov i BabyBjörnen och jag ville inte att hon skulle frysa, hon är en syn för gudarna!)), mata lite och trycka ner henne i BabyBjörnen igen. Mera tvätt!