Fröken Nilssons Bravader

Min sötaste kusin FrauPels ska flytta.
Och därför sitter jag just nu och grinar.
-men kära nån, vilket land ska hon flytta till då? Tänker ni kanske nu.
Tre mil söderöver är svaret.
Samma stad som vi är uppväxta i, där min pappa och syster bor, där min mamma är begravd och där vi ska börja på babysim samma månad som de flyttar.

Inte trodde jag att det skulle kännas så hårt, jag menar. När Fridolin och Svempa flyttade grät jag inte. Men de är å andra sidan på gångavstånd. Det kan ha med det att göra.
Tre mil kan knappast räknas som gångavstånd.
Löjligt är det. Jag grinar som om det vore Japan de flyttar till.

Annars är det lite snuvigt här. Nästäppa från idag, och det måste ses som förbättring, igår var det rinnsnuva.
Få saker är så hemskt som rinnsnuva! Jag blir arg bara jag tänker på det!
Och så har vi umgåtts med Gotlandssystern en massa.
Synd att Alvisen blev vaccinerad i fredags bara och inte direkt varit på sitt soligaste humör i helgen.

Det var rätt intressant (läs hemskt, omöjligt, otäckt och vansinnigt ont i mammahjärtat).
Först vägde vi och mätte (59 cm, 6170 grma, jojagtackar!!)
Eller, allra först bajsade hon ner sina kläder. Tur att vi har ombyte med oss i väskan. Sen vägde vi.
Och sen fick hon på sig (ren) body, och så kom Ulrika med sprutorna och sockerlösning.
Först gick det fint! Sen blev hon stel och tyst och ansiktet tog en rödaktig färg som jag aldrig stött på.
Sen skrek hon och Ulrika sa "ska jag ge henne andra sprutan på en gång?", och jag sa "Ja för sjutton!".
(Eric hade fullt upp med att hålla i en hand och ge sockerlösning.)
Sen sov hon i två timmar, och hade lite ont och feber på fredagskvällen. Och feber hela lördagen.
Sen igår var hon mer som vanligt igen.
Men jag längtar ju inte direkt tills nästa spruta.