Fröken Nilssons Bravader

Ah.
Helgen har snart gått och jag har hunnit få lite perspektiv på mina två första jobbdagar efter nästan ett helt års ledighet.
Gud så skönt att den första september var på en torsdag.
Jag trodde att jag hade koll liksom.
Det har varit min arbetsplats sedan 2003.
Men jag hittar inte längre i min butik.
Det kan ju bero på två saker, att det flyttas runt endel på ett lager, och att jag faktiskt har varit mammaledig i elva månader och faktiskt inte tänkt speciellt mycket på mitt jobb.
Men, eftersom jag vill påstå att jag var jävligt vass på allt i butiken vad gäller att hitta rätt saker och priser och sånt, så är jag knäckt. Men vägrar ge upp, det är bara att nöta, nöta, nöta in igen.

Nu ska ni inte tro att jag är missnöjd på något sätt med att ha börjat arbeta igen, tvärtom.
Jag mår så bra av att komma hemifrån och göra något annat, att umgås med kunder och prata med killarna ute i fält. Social träning kan man kalla det. Och mitt självförtroende får sig en rejäl boost varje gång jag bevisar för mig själv att jag klarar av att vara tillbaka - och vet att jag har varit efterlängtad.

Samtidigt längtar jag ju ihjäääl mig efter mitt skrutt.
Det är flera kvällar som jag kommer hem när hon sover, eller nattas, och det gör lite ont i mammahjärtat.
Nästan så det är skönt de gångerna hon vaknar så jag får gå in och gosa litegrann.
Att hon bestämt sig för att vakna kvart i sex och klockan fem nu i helgen har inget mysigt med sig.

Nåväl, i fredags när jag kom hem var jag helt utpumpad, eftersom chefen sagt att det varit lugnt nu den sista tiden hade jag nog psykologiskt ställt in mig på lugn. Och det blev tvärtom.
En dusch, ett och ett halvt glas vin, hemgjord pizza och 60 minuter fotboll. Godnatt!
Sov sådär, skruttet är förkylt, vill inte sova själv, har smittat mamma ordentligt och vill helst ligga på mammas kudde. Sover på femton centimeter och hoppas varje kväll att jag inte ska ramla ur sängen.
Lördagen började kvart i sex, somnade om och vaknade drygt tio minuter innan Sven stod utanför för samåkning till Viby och auktion. Min lilla familj, Frida och fröken O anlände ett par timmar senare.
Sedan vid fyra iväg på kräftfiske, hemma var vi klockan halv elva och söndagen började klockan fem.
Måste försöka igen med fullkornsvälling och hoppas på ett par timmars sömn till.

Idag har vi ätit lunch hos mamaMu och varit på bokklubb.
Nu blir det te, macka och kanske ett glas rött för att fira att vi klarade oss igenom helgen-from-hell utan att kräva extra timmar. 48 timmar har aldrig gått så fort.