Fröken Nilssons Bravader

Vad väldigt längesedan jag skrev.
Arbetslivet tar kål på mig. Bra kål, men ändock!

Kära hjärtanes, i vilken ände ska jag börja?

Well.
Jag har arbetat i snart två veckor.
TVÅ VECKOR?! Vart tog den tiden vägen?
Det går asbra, har fullt upp med att lära om och lära nytt, hitta på lagret och komma ihåg vad jag egentligen höll på med för fem minuter sedan när telefonen ringde och jag fick en massa frågor om säg... kakling. Eller marksten.
Skönt är att priserna inte verkar ha gått upp en krona, mer än hos de där småläningarna - men vad ska man göra liksom. Allt material och sten och plattor vi har hemma verkar faktiskt inte ha gått  upp medans jag varit ledig, vilket gör att de priserna som sitter långt, långt inne i hjärnkontoret liksom börjar ploppa upp nu.
Hur har det gått att vara utan Alva då?
Jo, det går rätt bra. Första dagen ringde jag inte hem bara för att visa mig själv vart skåpet skulle stå.
Jag är väl medveten om att hennes pappa har full koll på vad han gör, men som mamma är man ju liksom oförbätterlig - så jag tänkte att vill han något så ringer han.
Kommer det däremot in kunder med barn, i ungefär samma ålder som Alva - då brister nästan mammahjärtat mittitu och jag är beredd att flyga in ungen så jag får krama och pussa henne tills det går över.
Svårast är att jobba stängning och inte träffa henne när jag kommer hem. Å andra sidan börjar jag ju inte förrns tio de flesta dagarna (nio en del dagar också), så jag får ju umgås med henne på mornarna.

Just nu har vi dock en period.
Antingen har hon kommit på att jag inte är hemma hela dagarna längre (isåfall är hon inte snabbast i stan...) eller så är vi inne i en såntdär utomordentligt trevligt utvecklingssprång.
Två kvällar i rad  har hon nästan somnat (eller somnat) och vaknat till och blivit "pigg" och sen rasar världen och det är inte bra att ligga ner, inte bra att sitta upp, inte bra att vara själv, inte bra att vara tillsammans...
Hon panikskriker i fyrtiofem minuter innan hon tillslut liksom hänger som en disktrasa i famnen, med det där lilla huvudet mot axeln och torrsnyftar och så kan man ligga ner i stora sängen bredvid mamma och somna.
Det här är verkligen inte vanligt i våran del av stan, okej att hon har protesterat ibland för att sedan inse att hon nog var rätt trött ändå. Men nu verkar hon liksom rädd, skräckslagen.
Nej. Hoppas verkligen det går över snabbt.
För det är väldigt svårt när verkligen ingenting är rätt.