Fröken Nilssons Bravader

Hur var egentligen 2011 som år?
Jag ska försöka minnas tänkte jag.

I januari hade babybubblan liksom inte riktigt släppt.
Jag hjälpte storkusinen välja kakel och klinker till badrummet i nya huset och satt i soffan och grinade för att hon skulle flytta tre mil söderut. Babybubblan ville liksom aldrig släppa och jag träffade mammorna i föräldragruppen en gång i veckan, fikade och pratade bajs och utvecklingssprång. Underbara spädbarnstid! Alva lyfte på huvudet i magläge och föräldrarna stod som idioter på knä framför och hejade och skrek.

I februari hände mest ingenting tror ajg, mammeldigheten förtlöpte, vi promenerade lite, umgicks med bästa mammorna i f-gruppen, Alva hade seriösa problem med koncentrera sig vid matning och jag kände mig ganska värdelös som moder där en stund. Till min hjälp hade jag allra bästa K, som trots sin egen babybubbla alltid lyckades komma på något litet knep när det trilskades för mig.

I mars styrde vi kosan söderut, K jag och barnen. Här skulle babysimmas!
Och som det simmades, synd bara att våra barn inte förstod det här som övriga barn i gruppen förstod "sova flera timmar efteråt". Närå, sova i bilen, vakna pigga(?) och utvilade(?) så att mödrarna fick stjälpa i sig hälften av allt kaffet i Colombia. Men kul var det! Barnet satt helt själv plötsligt.

I april var vi iväg till audiologen med Alva för att kolla om det fanns någon risk för samma hörselskada som Eric har. Det fanns det inte. Alva samarbetade som vilken 6-månadersbebis som helst (det vill säga när hon hade lust). Jag slutade amma på natten och det gick bra tills första förkylningen kom. Sen gick det bra i omgångar.
Alva ställde sig upp i spjälsängen samma dag som vi hade sänkt sängen - för att vi hade på känn att det var något på g.

I maj köpte vi ny bil.
Ära. Vare. Gud. I. Höjden!
Mamma hade varit död i 5 år och jag grät som aldrig förr, mest hela månaden.
Jag grät för att jag var glad, jag grät för att jag var lycklig och sedan grät jag så jag  höll på att storkna för att min mamma var död. Alva drog på sig magsjuka och smittade både Eric och mig rätt så omgående. Amningen gav nästan upp, men överlevde någon månad till.

I juni bestämde sig barnet för att ta flaskan. Herregud! Som vi hade längtat!
Jag planerade Alvas dop och det höll på att inte bli något eftersom alla är så förbaskat upptagna hela tiden.
Vi var iväg och kikade på ny lägenhet, men det blev inget med det. mest beroende på hissen som var för liten för barnvagnen.

I juli döptes Alva i Hallsbergs Sockenkyrka av Per Boo.
Eric gick på semester och vi tillbringade jättemycket tid i Uppsala hos farmor och farfar (med nya bilen), amningen slutade vi med typ precis efter dopet. Alva tog nappen och vi började fundera på vart vårat barn som vägrade all typ av fejk tagit vägen, hur hade trollen kunnat mbyta ut henne utan att vi märkte?

I augusti bytte vi, jag fick semester och Eric fick pappledigt och började förbereda sig inför den dagen när jag skulle börja jobba. Jag började fundera över om jag verkligen var redo att börja jobba, och insåg att ja. Det var jag verkligen. Vi hade finbesök av hela föräldragruppen och insåg att sju barn har mycket ljud för sig.
Jag fållade gardiner också. och höll på att kasta symaskinen genom fönstret och dö av högt blodtryck samtidigt.

I september började jag så jobba. Vad skönt att få gå hemifrån och vara någon annan än mamma Emma, och vad underbart att komma hem och hitta den där lilla snusande saken i sin säng. Kärlek!
Eric och Alva passade på att åka till Uppsala en helg och lämnade mig alldeles ensam i lägenheten.
Det hade jag itne varit sedan... vem vet? Skruttan pasade också på att ta sina första steg.

I oktober firade vi Alvas ettårsdag, vi åkte till Säfsen på höstweekend med Erics föräldrar, smyckade mamms grav, firade fars dag och drömde om ny lägenhet. Eric ringde ungefär femtio samtal till de-som-fixar-med-dagisplatser och fick inget besked varje gång.

I november fick vi dagisplats!
Vi drömde mer om ny lägenhet och provade på 3-dagarsfeber.

I december firade vi jul med famioljen, medans Alva hade någon knasig magsjuka som inte drabbade någon annan än henne och firade nyår med fröken O och hennes föräldrar. Vi hängde lite på Varberga familjecentral med mammagruppen (vad mycket svårare det blev när vi började jobba!). Jag gav mig fan på att jag skulle baka pepparkakshus (inget vanlig pepparkakshus heller) och hade sån tur att Eric ville vara med, för mycket riktigt tröttnade jag när det sista fixet skulle göras. Vi kollade på ny lägenhet och jag betedde mig som en riktig barnrumpa när det inte blev som jag ville.


Tur att man har bloggen så man kommer ihåg saker kan jag säga.
Mycket i bebisbubblan har liksom fallit i glömska, och helt ärligt måste det här bli året när vi tar tag i vår fritid och lämnar Alva hemma med morfar eller någon annan.
Vi har inte varit ifrån henne kvällstid en enda gång sedan hon föddes tror jag, inte ihop alltså men varochen för sig så!
Nu ska jag gå och lägga mig och drömma sött om allt möjligt.