Home is home!
Säga vad man vill om att vara uppassad, ompysslad, bortskämd med barnvakt och så vidrare.
Home sweet home!
Ibland är det bara skönt att vara i sitt eget kyffe och sova i sin egen säng.
Vi kom hem sent igår kväll, och kom i säng ännnu senare! Jag sov mellan tolv och halv sju ungefär, sedan var det tydligen dags att gå upp tyckte mitt barn. Däckade sedan mellan halv nio och ungefär klockan elva.
Behövligt.
Men, man (jag) blir så förbaskat tjurig av att sova lite för länge. Alldeles mosig i huvudet.
dessutom känns det som att dagen är nästan slut när man vaknar så där sent. (Ja alltså, när man är van att gå upp sådär sex halv sju så blir dagarna väldigt, väldigt långa!).
Vi tog en spontan vända upp på stan, kollade in Åhléns och blev fattiga. Typ.
Vi köpte klockan, quiltvadd (ska göra om tygtavlan, sätta lite vadd bakom som kan ta upp lite mer av ekot i vardagsrummet), en tavellist i lackade plåt till Alvas rum, böcker och en klocka till köket:
Kanske kommer den lackas om... Vit vägg och vit klocka liksom...
Letade sedan över halva stan efter en öljettkappa att sätta i köksfönstret.
Hittade inte en enda. Förrns vi kom hem och Eric gick in på Åhléns hemsida.
Voi-fucking-lá.
Gud vad trött man blir ibland.
Annars spenderade vi dagen hos mormor som fyllde 79. Alva lekte jättemycket och tyckte att allt var roligt tills hon skulle springa ikapp med Eric, snubblade på sina egna fötter och slog pannan i asfalten.
Jag har aldrig sett en bula växa. Förrns nu.
Nu är Alvahjärtat min dotter enhörningen.
Semestaaaar!
Trodde aldrig att den skulle komma, semestern är äntligen här!
Efter en helt sjuk vår är det äntligen dags att pusta ut, och fy fasen vad här ska pustas ut i tre veckor!
Vi har tagit vår tillflykt till Uppsala, firat lugn midsommarafton hos Erics farfar som fyllde åttiofem, ätit mat och myst oss. Alva har varit på både väldigt bra och... låt säga inte så charmigt humör. Tandsprickning, två-årstrots och dålig sömn på grund av hosta senaste natten. Lord have mercy och tack för svärföräldrar.
Imorgon ska vi försöka ta oss mot city, förmiddagsfika på lokal, och sedan ska föräldrarna få gå själva i affärer. Jag har börjat göra en tankekarta över inredningsbutiker i stan. (Jorå, det kan bli en och en annan barnbutik också, det finns ju ett par roliga här som är lokala (=inte kommer någonsin finnas i Örebro). Farmor och Alva ska hänga under tiden, kanske i en lekpark - kanske inte. Beror på vädret (och det ser ju jävligt dystert ut på prognoserna just nu).
Det tar sig!
Idag var vi och slängde saker (hur skönt är det liksom!!) och åkte mot Rusta för att köpa tavellister till köket.
Väl hemma monterades de och kolla vad bra!! Till höger kommer förmodligen någon tavla komma upp och förhoppningsvis en klocka, femtitalskänsla, rund och orange.
Sedan är det bara en gardin som saknas så är köket färdigt! (ja, och en krok att hänga kökshandduken på. Men vi funderar på ett bra ställe...)
Jag fick mig en pall också från Rusta. Med tre meter i takhöjd når jag fanemig knappt till andra hyllan!
Men nu så ska det vara kirrat :)
Skänken
Fy fasiken vad bra det blev!!
Tre köksväggskåp, ett gäng ben och en limträskiva i ek. Nu funderar vi över handtag eller sånna "tryck-så-öppnas-dörren"-grejer.
Huvudsaken är trots allt att vi fått mer utrymme. Och avlastningsyta.
Gräslök vs Basilika 1-0
Barnet har provat grönt från vår örtagård idag. Färsk basilika, nej tack.
Gräslök, meija meija!!
Do it yourself
Vi bygger oss en skänk.
Olof
Nej.
Han kanske inte var hundra idag.
Men.
Olof Mellberg bet ihop och tog det som en man när en ukrainare ramlade på hela honom.
Till skillnad från hela det ukrainska laget som förutom att spela boll käkade ohyggliga mängder gräs för ingenting.
#jag är inte BITTER #ge mig en viking #hur läker man ett benbrott igår #majstorovic #hur dyr var domaren? #julia tymoschenko-fläta #hur svårt ska det vara? #du är inte Lustig #ge mig en riktig högerback
Ny vagn!
Idag har varit en rätt bra dag, med tanke på att den började rätt så pissigt.
Alva vaknade misch-i-naschen (nilssonskt(?) uttryck för alldeles överjävligt tidigt, troligen förbaskat sent!).
Har ingen aning om klocksalg. Men det var mörkt ute.
Nappen var borta och det regnade så att både fönsterbleck och stupränna utanför Alvas rum höll på att explodera.
Vi försökte somna om på hennes rum. I våran säng. I hennes rum med mig liggande på madrass på golvet. Med henne bredvid mig på nyss nämnda madrass. I hennes rum med mig på madrassen och henne i sängen hållandes hand och nynnandes både trollmor och vad jag är glad att jag har dig.
Helt plötsligt var det ljust ute och vi var fortfarande vakna. KLockan var halv fem och jag fick psykbryt efter att vi återigen försökt somna i våran säng.
Där tog Eric över efter att Alva ätit välling och tydligen somnade hon om i sin säng med Eric på madrass nedanför.
Ibland är barn så underbara.
Speciellt när de sover hela natten.
På förmiddagen, efter ordentlig sovmorgon och frukost, åkte vi upp på stan och hämtade ut nya vagnen.
Äntligen är den här! Snabb, smidig och med orange chassi.
Så sjukt stöddig :)
Både jag och Alva adopterade snabbt vagnen och det kändes som att vi kännt varandra forever.
Ända tills vi skulle lyfta in vagnen i bilen.
Där stod den gamla och var sur och tvär och tänkte inte samsas med den nya överhuvudtaget.
Så.
Ut me ungen ur bilen, dumpa familjen på stan och åka tillbaka hem och ställa gamlingen i skämsbåset, jag menar barnvagnsförrådet.
Fråga inte varför vi inte lyfte ur den gamla vagnen innan vi åkte upp på stan.
Fråga istället varför KIA inte gör en bil där två vagnar får palts bredvid varandra. Där har vi ett problem!
Tänk om man vill samåka, två barn, två mammor och två vagnar.
Vem ska få lämna sin kvar? VA? (Nä, jag är inte ens hälften så upphetsad som jag kan verka. Jag tycker själv att det är hemskt mmärkligt att jag inte lyfte ur vagnen ur bilen redan i förrgår.)
Ny vagnen köpte vi på bästa barnbutiken i stan (åtminstone!) Våra små, där superproffsiga systrarna Åberg arbetar. På Våra små hittade jag idag vår nya köksklocka (som jag inte köpt än, bara spanat in), en rund. Orange. Need I say more?
Materialist -Ja visst!
Alva vaknade misch-i-naschen (nilssonskt(?) uttryck för alldeles överjävligt tidigt, troligen förbaskat sent!).
Har ingen aning om klocksalg. Men det var mörkt ute.
Nappen var borta och det regnade så att både fönsterbleck och stupränna utanför Alvas rum höll på att explodera.
Vi försökte somna om på hennes rum. I våran säng. I hennes rum med mig liggande på madrass på golvet. Med henne bredvid mig på nyss nämnda madrass. I hennes rum med mig på madrassen och henne i sängen hållandes hand och nynnandes både trollmor och vad jag är glad att jag har dig.
Helt plötsligt var det ljust ute och vi var fortfarande vakna. KLockan var halv fem och jag fick psykbryt efter att vi återigen försökt somna i våran säng.
Där tog Eric över efter att Alva ätit välling och tydligen somnade hon om i sin säng med Eric på madrass nedanför.
Ibland är barn så underbara.
Speciellt när de sover hela natten.
På förmiddagen, efter ordentlig sovmorgon och frukost, åkte vi upp på stan och hämtade ut nya vagnen.
Äntligen är den här! Snabb, smidig och med orange chassi.
Så sjukt stöddig :)
Både jag och Alva adopterade snabbt vagnen och det kändes som att vi kännt varandra forever.
Ända tills vi skulle lyfta in vagnen i bilen.
Där stod den gamla och var sur och tvär och tänkte inte samsas med den nya överhuvudtaget.
Så.
Ut me ungen ur bilen, dumpa familjen på stan och åka tillbaka hem och ställa gamlingen i skämsbåset, jag menar barnvagnsförrådet.
Fråga inte varför vi inte lyfte ur den gamla vagnen innan vi åkte upp på stan.
Fråga istället varför KIA inte gör en bil där två vagnar får palts bredvid varandra. Där har vi ett problem!
Tänk om man vill samåka, två barn, två mammor och två vagnar.
Vem ska få lämna sin kvar? VA? (Nä, jag är inte ens hälften så upphetsad som jag kan verka. Jag tycker själv att det är hemskt mmärkligt att jag inte lyfte ur vagnen ur bilen redan i förrgår.)
Ny vagnen köpte vi på bästa barnbutiken i stan (åtminstone!) Våra små, där superproffsiga systrarna Åberg arbetar. På Våra små hittade jag idag vår nya köksklocka (som jag inte köpt än, bara spanat in), en rund. Orange. Need I say more?
Materialist -Ja visst!
Om när jag hittade tillbaka.
Ikväll mina vänner har jag hittat tillbaka till musiken.
Till själva essensen av varför jag lyssnar och utövat musik.
Ikväll har jag sett Iris allra första spelning i Sockenkyrkan i Hallsberg.
Iris är en accapellagrupp innehållande två Agnes, en Amanda och min fina Ida.
Och de här tjejerna kan verkligen sjunga.
Som uppfostrad i Hallsbergs Kommunala Musikskola, i kör, med sånglektioner och i vokalgruppen Låtus är jag (och kommer alltid vara) sång- men framförallt stämnörd.
Jag blir lycklig när folk kan sjunga vackert till instrument och jag blir själaglad av folk som kan sjunga utan instrument.
Jag har ikväll ifrågasatt uppfinnandet av instrument. Med viss rätta!
De här fyra tjejerna lät mig ikväll hitta tillbaka till musiken som jag upplevde den när jag var yngre och musikskolenörd. Det var bara de och deras röster. De var så otroligt ihopsjungna och de såg så oberörda ut. De öppnade liksom bara munnarna och ut kom det ljuvligaste jag hört på länge.
Hur kan fyra personer låta som en när de är på samma stämma?
Hur är det möjligt att ta över ett kyrkorum så det låter som en... inte vet jag, storkör, när man "bara" är fyra stycken?
Och ackustiken! Ackustiken i kyrkan!
Jag är... flabbergasted! Jag har svårt att finna ord.
Jag har hittat hem.
Och jag höll på att spricka av stolthet när Ida annonserade att hon hade arrangerat ett stycke - en Mika-låt - och jag fick svår gåshud när de med en röst sjöng i det sista stycket. Jag höll flertalet gånger på att börja grina och har funnit en kvartett till ett framtida bröllop (som förövrigt mer börjar likna en musikgudstjänst), förutom min fina Julia och mina fina systrar.
Och.
Det bästa av allt.
Den 29 juli är de i Mosjö kyrka.
Och med största sannolikhet jag också.
Till själva essensen av varför jag lyssnar och utövat musik.
Ikväll har jag sett Iris allra första spelning i Sockenkyrkan i Hallsberg.
Iris är en accapellagrupp innehållande två Agnes, en Amanda och min fina Ida.
Och de här tjejerna kan verkligen sjunga.
Som uppfostrad i Hallsbergs Kommunala Musikskola, i kör, med sånglektioner och i vokalgruppen Låtus är jag (och kommer alltid vara) sång- men framförallt stämnörd.
Jag blir lycklig när folk kan sjunga vackert till instrument och jag blir själaglad av folk som kan sjunga utan instrument.
Jag har ikväll ifrågasatt uppfinnandet av instrument. Med viss rätta!
De här fyra tjejerna lät mig ikväll hitta tillbaka till musiken som jag upplevde den när jag var yngre och musikskolenörd. Det var bara de och deras röster. De var så otroligt ihopsjungna och de såg så oberörda ut. De öppnade liksom bara munnarna och ut kom det ljuvligaste jag hört på länge.
Hur kan fyra personer låta som en när de är på samma stämma?
Hur är det möjligt att ta över ett kyrkorum så det låter som en... inte vet jag, storkör, när man "bara" är fyra stycken?
Och ackustiken! Ackustiken i kyrkan!
Jag är... flabbergasted! Jag har svårt att finna ord.
Jag har hittat hem.
Och jag höll på att spricka av stolthet när Ida annonserade att hon hade arrangerat ett stycke - en Mika-låt - och jag fick svår gåshud när de med en röst sjöng i det sista stycket. Jag höll flertalet gånger på att börja grina och har funnit en kvartett till ett framtida bröllop (som förövrigt mer börjar likna en musikgudstjänst), förutom min fina Julia och mina fina systrar.
Och.
Det bästa av allt.
Den 29 juli är de i Mosjö kyrka.
Och med största sannolikhet jag också.
Nytt
Colour!
Foträtt
Har köpt två par foträta sandaler idag under stadsvandringen.
Har provat två par kilklackar i fejkmocka utan att köpa.
Har abstinens delux efter högklackat.
Så. Varför i hela fridens namn har jag köpt två par foträta skor?!
