Fröken Nilssons Bravader

Ikväll mina vänner har jag hittat tillbaka till musiken.
Till själva essensen av varför jag lyssnar och utövat musik.
Ikväll har jag sett Iris allra första spelning i Sockenkyrkan i Hallsberg.

Iris är en accapellagrupp innehållande två Agnes, en Amanda och min fina Ida.
Och de här tjejerna kan verkligen sjunga.

Som uppfostrad i Hallsbergs Kommunala Musikskola, i kör, med sånglektioner och i vokalgruppen Låtus är jag (och kommer alltid vara) sång- men framförallt stämnörd.
Jag blir lycklig när folk kan sjunga vackert till instrument och jag blir själaglad av folk som kan sjunga utan instrument.
Jag har ikväll ifrågasatt uppfinnandet av instrument. Med viss rätta!

De här fyra tjejerna lät mig ikväll hitta tillbaka till musiken som jag upplevde den  när jag var yngre och musikskolenörd. Det var bara de och deras röster. De var så otroligt ihopsjungna och de såg så oberörda ut. De öppnade liksom bara munnarna och ut kom det ljuvligaste jag hört på länge.
Hur kan fyra personer låta som en när de är på samma stämma?
Hur är det möjligt att ta över ett kyrkorum så det låter som en... inte vet jag, storkör, när man "bara" är fyra stycken?
Och ackustiken! Ackustiken i kyrkan!
Jag är... flabbergasted! Jag har svårt att finna ord.
Jag har hittat hem.

Och jag höll på att spricka av stolthet när Ida annonserade att hon hade arrangerat ett stycke - en Mika-låt - och jag fick svår gåshud när de med en röst sjöng i det sista stycket. Jag höll flertalet gånger på att börja grina och har funnit en kvartett till ett framtida bröllop (som förövrigt mer börjar likna en musikgudstjänst), förutom min fina Julia och mina fina systrar.

Och.
Det bästa av allt.
Den 29 juli är de i Mosjö kyrka.
Och med största sannolikhet jag också.