Fröken Nilssons Bravader

Det blir verkligare också.
Igår låg jag och smekte magen medans Skrot for runt som ett jehu därinne (hur kan det möjligen finnas plats kvar?!). Till och med Älsklingen fick känna, annars är ju Skrot lite mamig och lugnar ner sig när pappa lägger dit handen.

Sen inatt drömde jag om Skrot igen. Och som vanligt när hjärnan är med kan det bli... en aning förvirrande.
Först och främst blev vi förlösta av min faster (som, kanske ska förtydligas, inte har någon barnmorskeutbildning). Och precis som i förra drömmen så somnade jag under förlossningens sista minuter så det var väl knappt jag mindes att jag klämt ut Skrot. (eller ja, förra drömmen gav jag ju upp.. det ser bra ut det här. Är det hjärnan som väljer att ta bort dessa delar?)
Sen visade sig att det var en frisk pojke. På 1200 gram. För han var ju så  hemskt tidigt förlöst. Men såg helt normal ut. Efter ett tag blev pojken ett yngel. Bokstavligt, ett stort huvud med svans. Eftersom han var så tidigt född. Och sen helt plötsligt var det en dotter. Och jag struntar i vad jag får för bebis, bara det inte är ett yngel och att bebisen är frisk.
Och det var liksom ingenting som fungerade. Amningen kom inte igång. Bebis ville bara sova (och byta kön helt tydligt). Mammas chef på Almby/Tybble kom med ett grattiskort från alla mammas gamla kollegor. Fast det hade visst inte funnits något "grattis till bebisen"-kort, för vi fick ett "grattis på 50 årsdagen!" istället. Ihop med en inbjudan till en liten fars som de hade knåpat ihop.
Ja. Jag säger då det.

Fast nu börjar jag förstå vad som händer med mig. Nu vill jag ha oktober. Inte för att jag vill bli stor och orörlig. Utan för att jag vill ha min bebis här. IRL liksom.

För övrigt tycker jag det är skitjobbigt med gravidhjärna, för den raderar liksom ut endel ord. Hoppas de kommer tillbaka sedan, efter amningskoman åtminstone.