Om magen
Alltså.
Det här med att någon bor i min mage och sparkar på mig, det är en ganska märklig sak att vara med om.
Vissa dagar är det jättemysigt (läs, när jag ligger med magen i vädret och Skrot far runt och boxar ordentligt då och då). Vissa dagar är det mest enerverande (läs upprepade sparkar ner mot blygdbenet, eller stepdans på kissblåsa).
Det enda som händer egentligen när Skrot sparkar är att jag blir så förbaskat nyfiken på vem denna lilla, lilla människa är (och varför det måste levas rövare när jag ska sova) och om vi inte kan träffas IRL snart.
Fridolin upplevde fröken O:s sparkar som "du och jag mot världen morsan", medans jag upplever mera "kom ut snart så jag får visa världen! (Skrotunge)" Fast det sista säger jag inte så ofta, för det är lite fult. Därför har mitt andra arbetsnamn på bebis blivit Skrot (som i skrot och korn. Faktum är att hade det varit tvillingar hade det varit just Skrot och Korn). Och det är positivt skrot. Sådeså.
Samtidigt som det är alldeles fantastiskt spännande är det också sjukt läskigt att vara gravid. För nu blir inget mera som det har varit. När Skrot bestämer sig för att komma ut blir det vaknätter, såriga bröstvårtor, väldigt svårt att ta sina saker och sticka någonstans (längre startsträcka), bajsblöjor och planerad spontanitet.
Samtidigt blir det morgnar i sängen med Älsklingen där vi förmodligen bara ligger och glor på våran fantastiskt vackra bebis och inte kan sätta ord på våra känslor, långa promenader i höstsolen, snömodden, regnslasket och vargavinter. Och amningskoma. Som om gravidhjärnan inte varit nog liksom.
Jag har nu på senare tid börjat bli både panikslagen och orolig och lugn över vår framtida föräldraroll. Och det är väl just det som är läskigt. Ordet FÖRÄLDER. Förälder känns så... gammalt på något sätt. Nästa steg är liksom mormor eller farmor. Det är som en helt ny världsålder börjar. Nu ska planeras föräldraledigheter, skolstart, matsäck. Jag har vissa dagar nog med att ta hand om och planera för mig själv. De närmaste åren är det någon annan som kommer i första rummet och behöver hjälpen. Men jag har ju sett på de omkring som fått barn de senaste åren att livet tar inte slut (även fast det ibland känns som just det, alltså ur min synvinkel just nu, fast inte hela tiden, utan bara emellanåt). Livet tar bara en ny väg, och seriöst. Hur roligt är det att göra typ samma sak hela tiden helg ut och helg in. Nu blir det lite utmaning. Julen som kommer lär bli den största utmaningen någonsin, för då är Skrot/Pyret med lite tur just två månader fyllda. Det kanske inte blir någon Uppsalajul, Uppsala kanske får komma och fira i Örebro istället. Och gran... nä jag vet inte, det tar vi då.
Kära nån vad ärligt det här blev nu då.
Det här med att någon bor i min mage och sparkar på mig, det är en ganska märklig sak att vara med om.
Vissa dagar är det jättemysigt (läs, när jag ligger med magen i vädret och Skrot far runt och boxar ordentligt då och då). Vissa dagar är det mest enerverande (läs upprepade sparkar ner mot blygdbenet, eller stepdans på kissblåsa).
Det enda som händer egentligen när Skrot sparkar är att jag blir så förbaskat nyfiken på vem denna lilla, lilla människa är (och varför det måste levas rövare när jag ska sova) och om vi inte kan träffas IRL snart.
Fridolin upplevde fröken O:s sparkar som "du och jag mot världen morsan", medans jag upplever mera "kom ut snart så jag får visa världen! (Skrotunge)" Fast det sista säger jag inte så ofta, för det är lite fult. Därför har mitt andra arbetsnamn på bebis blivit Skrot (som i skrot och korn. Faktum är att hade det varit tvillingar hade det varit just Skrot och Korn). Och det är positivt skrot. Sådeså.
Samtidigt som det är alldeles fantastiskt spännande är det också sjukt läskigt att vara gravid. För nu blir inget mera som det har varit. När Skrot bestämer sig för att komma ut blir det vaknätter, såriga bröstvårtor, väldigt svårt att ta sina saker och sticka någonstans (längre startsträcka), bajsblöjor och planerad spontanitet.
Samtidigt blir det morgnar i sängen med Älsklingen där vi förmodligen bara ligger och glor på våran fantastiskt vackra bebis och inte kan sätta ord på våra känslor, långa promenader i höstsolen, snömodden, regnslasket och vargavinter. Och amningskoma. Som om gravidhjärnan inte varit nog liksom.
Jag har nu på senare tid börjat bli både panikslagen och orolig och lugn över vår framtida föräldraroll. Och det är väl just det som är läskigt. Ordet FÖRÄLDER. Förälder känns så... gammalt på något sätt. Nästa steg är liksom mormor eller farmor. Det är som en helt ny världsålder börjar. Nu ska planeras föräldraledigheter, skolstart, matsäck. Jag har vissa dagar nog med att ta hand om och planera för mig själv. De närmaste åren är det någon annan som kommer i första rummet och behöver hjälpen. Men jag har ju sett på de omkring som fått barn de senaste åren att livet tar inte slut (även fast det ibland känns som just det, alltså ur min synvinkel just nu, fast inte hela tiden, utan bara emellanåt). Livet tar bara en ny väg, och seriöst. Hur roligt är det att göra typ samma sak hela tiden helg ut och helg in. Nu blir det lite utmaning. Julen som kommer lär bli den största utmaningen någonsin, för då är Skrot/Pyret med lite tur just två månader fyllda. Det kanske inte blir någon Uppsalajul, Uppsala kanske får komma och fira i Örebro istället. Och gran... nä jag vet inte, det tar vi då.
Kära nån vad ärligt det här blev nu då.
Kommentarer
Trackback
