Fröken Nilssons Bravader

Okej.
Första arbetsveckan är gjord. Utan några större problem.
Att bekvämlighets- och syreshalten i ett isolerat plåtskjul är lika med eeh... noll, så fort det blir strax över 23 grader varmt är väl beklagligt. Men med en herrans massa regn och rara arbetskamrater så går det att väga upp. Dessutom finns det fläkt i kassan, och det är ju mestadels där jag befinner mig.
Jag kommer inte gå till jobbet utan mina stödstrumpor, de räddar liv (I promise!) fast idag är de rätt ömma bör tilläggas. Lite får man dock stå ut med!

Fick köpa nya byxor (mama-avdelningen på HM, here I come), och med lite tur kommer jag kunna ha dessa hela återstoden av jobbandet i år. Och jag fick alla uppgifter jag behövde av chefen så F-kassan borde vara nöjda nu.
Med lite tur kommer det inte bli fullt så fattigt som jag trodde i början, men jag siktar lågt så kan jag bara bli positivt överraskad, right?

Hmmm... vad hände mer... Älsklingen övertog bilen och skjutsade mig till jobbet två dagar i rad. SKUMT!
Tänk vad handikappad man blir på en gång utan bil, speciellt eftersom den medhavda lunchlådan har lyst med sin frånvaro typ... alla dagar utom i måndags. Japp, jag gick hårt ut! Nu har det ju dock varit lite stiltje på Hjärtats arbete så igår fick han sluta tolv. Vilket betydde att han kunde komma med lunch till sin gravida flickvän sedan. Hurra!
Det är bara att ta igen, så många gånger som jag köpt snus åt honom innan jag åkt till jobbet.

Ja just det! Jag vill hälsa en ny medlem i familjen välkommen.
PS2, jag hoppas att du kommer trivas här hos oss!
Älsklingen passade på att ta med ett hem när han ändå var ute i Mariebergsområdet.

Ja just!! Skam på IKEA! Vårat skohorn håller på och ger upp (och i ärlighetens namn skulle jag behöva ett på jobbet också) så det börjar bli kris. Och helt plötsligt var de slut på IKEA. Och kommer in om "ett par veckor" Fattar dom hur stor jag är om "ett par veckor"!? Jag behöver hjälp, vart handlar man långa skohorn?

Alltså.
Det här med att någon bor i min mage och sparkar på mig, det är en ganska märklig sak att vara med om.
Vissa dagar är det jättemysigt (läs, när jag ligger med magen i vädret och Skrot far runt och boxar ordentligt då och då). Vissa dagar är det mest enerverande (läs upprepade sparkar ner mot blygdbenet, eller stepdans på kissblåsa).
Det enda som händer egentligen när Skrot sparkar är att jag blir så förbaskat nyfiken på vem denna lilla, lilla människa är (och varför det måste levas rövare när jag ska sova) och om vi inte kan träffas IRL snart.
Fridolin upplevde fröken O:s sparkar som "du och jag mot världen morsan", medans jag upplever mera "kom ut snart så jag får visa världen! (Skrotunge)" Fast det sista säger jag inte så ofta, för det är lite fult. Därför har mitt andra arbetsnamn på bebis blivit Skrot (som i skrot och korn. Faktum är att hade det varit tvillingar hade det varit just Skrot och Korn). Och det är positivt skrot. Sådeså.

Samtidigt som det är alldeles fantastiskt spännande är det också sjukt läskigt att vara gravid. För nu blir inget mera som det har varit. När Skrot bestämer sig för att komma ut blir det vaknätter, såriga bröstvårtor, väldigt svårt att ta sina saker och sticka någonstans (längre startsträcka), bajsblöjor och planerad spontanitet.
Samtidigt blir det morgnar i sängen med Älsklingen där vi förmodligen bara ligger och glor på våran fantastiskt vackra bebis och inte kan sätta ord på våra känslor, långa promenader i höstsolen, snömodden, regnslasket och vargavinter. Och amningskoma. Som om gravidhjärnan inte varit nog liksom.

Jag har nu på senare tid börjat bli både panikslagen och orolig och lugn över vår framtida föräldraroll. Och det är väl just det som är läskigt. Ordet FÖRÄLDER. Förälder känns så... gammalt på något sätt. Nästa steg är liksom mormor eller farmor. Det är som en helt ny världsålder börjar. Nu ska planeras föräldraledigheter, skolstart, matsäck. Jag har vissa dagar nog med att ta hand om och planera för mig själv. De närmaste åren är det någon annan som kommer i första rummet och behöver hjälpen.  Men jag har ju sett på de omkring som fått barn de senaste åren att livet tar inte slut (även fast det ibland känns som just det, alltså ur min synvinkel just nu, fast inte hela tiden, utan bara emellanåt). Livet tar bara en ny väg, och seriöst. Hur roligt är det att göra typ samma sak hela tiden helg ut och helg in. Nu blir det lite utmaning. Julen som kommer lär bli den största utmaningen någonsin, för då är Skrot/Pyret med lite tur just två månader fyllda. Det kanske inte blir någon Uppsalajul, Uppsala kanske får komma och fira i Örebro istället. Och gran... nä jag vet inte, det tar vi då.



Kära nån vad ärligt det här blev nu då.