så jävla ovärt!
Idag har jag varit på USÖ, på mitt.. vänta.. mäste räkna efter... sju miljoner, trehundrafemtiåttatusen tvåhundrafjärde återbeök. Nu med lite tur kan man snart börja med vuxenmys igen. Jorå, de finns en rätt ordentlig baksida med barnafödande också.
Men! Med lite tur nu (kom igeeeen nu Gud!) så behöver jag inte lägga mig i den där stolen förrns det är dags för att kolla eventuella cellförändringar igen, och det är ju typ nästa år tror jag. Fick träffa en supergullig utländsk läkare som verkligen såg till att jag förstod vad hon pratade om, hon tillochmed ritade och förklarade (och det mina vänner, borde även svenska läkare göra ibland!). Men, när vi väntade på sköterskan som skulle komma med bedövningen blev det lite jobbig stämning, det är svårt att känna sig bekväm med småsnack i en gynstol....
Nåja. Åkte till jobbet när allt var klart.
Och när jag åkte hem nu ikväll insåg jag att jag inte loggat ut från parkeringen.
O-r-k-a! Hundra spänn åt helvete. Nu måste jag lära mig att ta med mig småpengar när jag parkerar på USÖ, det gick ju åt helvete med utloggningen för ett år sedan när vi åkte hem från BB också :)
Annars är jag hungrig.
Eller, alltså.. Jag har precis ätit spagetti och köttfärssås.
Men jag är så inihelsike sugen på sushi!
Har diskuterat lite med en killkompis på facebook angående Naturskydsverkets undersökning om hotade fiskarter på sushirestauranger. Följden blev att jag nu är så sugen på sushi att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Eller jo, det vet jag, till Eastwest.
Något annat jag är sugen på är en kväll på Indigo, en tapasrestaurang här i stan. Har inte testat, men abra hört gott om den. Vi var förreste där en gång Eric och jag, men då hade köket stängt... tror vi hade varit på bio eller något sånt. Nåja, gott vin hade de åtminstone :)
Men! Med lite tur nu (kom igeeeen nu Gud!) så behöver jag inte lägga mig i den där stolen förrns det är dags för att kolla eventuella cellförändringar igen, och det är ju typ nästa år tror jag. Fick träffa en supergullig utländsk läkare som verkligen såg till att jag förstod vad hon pratade om, hon tillochmed ritade och förklarade (och det mina vänner, borde även svenska läkare göra ibland!). Men, när vi väntade på sköterskan som skulle komma med bedövningen blev det lite jobbig stämning, det är svårt att känna sig bekväm med småsnack i en gynstol....
Nåja. Åkte till jobbet när allt var klart.
Och när jag åkte hem nu ikväll insåg jag att jag inte loggat ut från parkeringen.
O-r-k-a! Hundra spänn åt helvete. Nu måste jag lära mig att ta med mig småpengar när jag parkerar på USÖ, det gick ju åt helvete med utloggningen för ett år sedan när vi åkte hem från BB också :)
Annars är jag hungrig.
Eller, alltså.. Jag har precis ätit spagetti och köttfärssås.
Men jag är så inihelsike sugen på sushi!
Har diskuterat lite med en killkompis på facebook angående Naturskydsverkets undersökning om hotade fiskarter på sushirestauranger. Följden blev att jag nu är så sugen på sushi att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Eller jo, det vet jag, till Eastwest.
Något annat jag är sugen på är en kväll på Indigo, en tapasrestaurang här i stan. Har inte testat, men abra hört gott om den. Vi var förreste där en gång Eric och jag, men då hade köket stängt... tror vi hade varit på bio eller något sånt. Nåja, gott vin hade de åtminstone :)
Home alone
Min lilla familj har övergett mig.
Ja, för ett par dagar alltså.
De for till Uppsala idag för att bo hos Erics föräldrar och kvalitetstida lite.
Vilket betyder att jag är ensam hemma.
Och, ska sova ensam i sängen (i lägenheten) för första gången sedan jag blev gravid, skulle man faktiskt kunna påstå. För, när man är gravid är man egentligen inte ensam någonstans. Och när man bara har ett sovrum i lägenheten är det inte lätt att vara ensam heller.
Så. Premiärdags.
Än har jag inte grinat. Men jag lovar ingenting. Halvsitter just nu i sängen, nyduschad och med ett glas vin på sängbordet. Tända ljus. Och inget snusande barn i spjälsängen där borta vid fotänden.
Har spenderat kvällen med att prata i telefon med Gotlandsbon i nästan två timmar. Vet inte om vi har pratat med varandra sedan hon var här i somras, så man kan ju lugnt säga att det behövdes.
Vi avhandlade familj, släkt, politik, pengar, arbetsmarknaden, nya budgeten, mitt arbete, hennes körer och jul.
Förbaskat produktivt samtal. Tönk att Gotland ska vara så långt bort. Fast ändå så nära. Hoppas det byggs en bro, det vore smidigare för resandet. Jag menar, det finns en bro till Danmark!?
Konstigt att man aldrig är nöjd förresten.
Det händer ju vissa, überjävlig dagar, att man tänker, "fan vad skönt att vara barnfri och singel så man kunde göra vad man ville - hur man ville. Tänk att kunna läsa en bok på kvällen i sin säng, eller kunna ha ledbelysning på så att man inte behöver klappa i foten i sänggaveln varannan kväll."
Och vet ni, fy fan vad tråkigt det vore.
Fy vad otäckt att aldrig mer få höra Alvas andetag när man smyger förbi henne på väg till sängen.
Usch för att aldrig mer få värma mina kalla fötter mot Erics varma, eller aldrig mer behöva armbåga honom i sidan när han plötsligt och helt oförklarligt får för sig att den kudden jag sov var bättre än hans två.
Tänk att aldrig mer få höra "du, jag vaknade av dina snarkningar i natt. Jag hade inte hörapparaterna i.
Nej usch vilket liv.
Sånt slår mig så här på kvällen, när jag egentligen borde plocka upp boken och lägga mig tillrätta.
Och då är det faktiskt bättre att skriva av sig, så det går att koncentrera sig på boken.
Men vet ni?
Jag njuter också. Av att vara själv, få äta vad jag vill, få sitta på golvet och prata i telefon med allra käraste syster utan att Alva hänger i armen och drar i telefonen. Inte behöva titta på fotboll ikväll IGEN, nån match jag inte kunde bry mig mindre om, medans Eric som ville kolla sitter och spelar Wordfeud på mobilen.
Men bäst av allt, de kommer snart hem igen.
Ja, för ett par dagar alltså.
De for till Uppsala idag för att bo hos Erics föräldrar och kvalitetstida lite.
Vilket betyder att jag är ensam hemma.
Och, ska sova ensam i sängen (i lägenheten) för första gången sedan jag blev gravid, skulle man faktiskt kunna påstå. För, när man är gravid är man egentligen inte ensam någonstans. Och när man bara har ett sovrum i lägenheten är det inte lätt att vara ensam heller.
Så. Premiärdags.
Än har jag inte grinat. Men jag lovar ingenting. Halvsitter just nu i sängen, nyduschad och med ett glas vin på sängbordet. Tända ljus. Och inget snusande barn i spjälsängen där borta vid fotänden.
Har spenderat kvällen med att prata i telefon med Gotlandsbon i nästan två timmar. Vet inte om vi har pratat med varandra sedan hon var här i somras, så man kan ju lugnt säga att det behövdes.
Vi avhandlade familj, släkt, politik, pengar, arbetsmarknaden, nya budgeten, mitt arbete, hennes körer och jul.
Förbaskat produktivt samtal. Tönk att Gotland ska vara så långt bort. Fast ändå så nära. Hoppas det byggs en bro, det vore smidigare för resandet. Jag menar, det finns en bro till Danmark!?
Konstigt att man aldrig är nöjd förresten.
Det händer ju vissa, überjävlig dagar, att man tänker, "fan vad skönt att vara barnfri och singel så man kunde göra vad man ville - hur man ville. Tänk att kunna läsa en bok på kvällen i sin säng, eller kunna ha ledbelysning på så att man inte behöver klappa i foten i sänggaveln varannan kväll."
Och vet ni, fy fan vad tråkigt det vore.
Fy vad otäckt att aldrig mer få höra Alvas andetag när man smyger förbi henne på väg till sängen.
Usch för att aldrig mer få värma mina kalla fötter mot Erics varma, eller aldrig mer behöva armbåga honom i sidan när han plötsligt och helt oförklarligt får för sig att den kudden jag sov var bättre än hans två.
Tänk att aldrig mer få höra "du, jag vaknade av dina snarkningar i natt. Jag hade inte hörapparaterna i.
Nej usch vilket liv.
Sånt slår mig så här på kvällen, när jag egentligen borde plocka upp boken och lägga mig tillrätta.
Och då är det faktiskt bättre att skriva av sig, så det går att koncentrera sig på boken.
Men vet ni?
Jag njuter också. Av att vara själv, få äta vad jag vill, få sitta på golvet och prata i telefon med allra käraste syster utan att Alva hänger i armen och drar i telefonen. Inte behöva titta på fotboll ikväll IGEN, nån match jag inte kunde bry mig mindre om, medans Eric som ville kolla sitter och spelar Wordfeud på mobilen.
Men bäst av allt, de kommer snart hem igen.
Oj då.
Vad väldigt längesedan jag skrev.
Arbetslivet tar kål på mig. Bra kål, men ändock!
Kära hjärtanes, i vilken ände ska jag börja?
Well.
Jag har arbetat i snart två veckor.
TVÅ VECKOR?! Vart tog den tiden vägen?
Det går asbra, har fullt upp med att lära om och lära nytt, hitta på lagret och komma ihåg vad jag egentligen höll på med för fem minuter sedan när telefonen ringde och jag fick en massa frågor om säg... kakling. Eller marksten.
Skönt är att priserna inte verkar ha gått upp en krona, mer än hos de där småläningarna - men vad ska man göra liksom. Allt material och sten och plattor vi har hemma verkar faktiskt inte ha gått upp medans jag varit ledig, vilket gör att de priserna som sitter långt, långt inne i hjärnkontoret liksom börjar ploppa upp nu.
Hur har det gått att vara utan Alva då?
Jo, det går rätt bra. Första dagen ringde jag inte hem bara för att visa mig själv vart skåpet skulle stå.
Jag är väl medveten om att hennes pappa har full koll på vad han gör, men som mamma är man ju liksom oförbätterlig - så jag tänkte att vill han något så ringer han.
Kommer det däremot in kunder med barn, i ungefär samma ålder som Alva - då brister nästan mammahjärtat mittitu och jag är beredd att flyga in ungen så jag får krama och pussa henne tills det går över.
Svårast är att jobba stängning och inte träffa henne när jag kommer hem. Å andra sidan börjar jag ju inte förrns tio de flesta dagarna (nio en del dagar också), så jag får ju umgås med henne på mornarna.
Just nu har vi dock en period.
Antingen har hon kommit på att jag inte är hemma hela dagarna längre (isåfall är hon inte snabbast i stan...) eller så är vi inne i en såntdär utomordentligt trevligt utvecklingssprång.
Två kvällar i rad har hon nästan somnat (eller somnat) och vaknat till och blivit "pigg" och sen rasar världen och det är inte bra att ligga ner, inte bra att sitta upp, inte bra att vara själv, inte bra att vara tillsammans...
Hon panikskriker i fyrtiofem minuter innan hon tillslut liksom hänger som en disktrasa i famnen, med det där lilla huvudet mot axeln och torrsnyftar och så kan man ligga ner i stora sängen bredvid mamma och somna.
Det här är verkligen inte vanligt i våran del av stan, okej att hon har protesterat ibland för att sedan inse att hon nog var rätt trött ändå. Men nu verkar hon liksom rädd, skräckslagen.
Nej. Hoppas verkligen det går över snabbt.
För det är väldigt svårt när verkligen ingenting är rätt.
Arbetslivet tar kål på mig. Bra kål, men ändock!
Kära hjärtanes, i vilken ände ska jag börja?
Well.
Jag har arbetat i snart två veckor.
TVÅ VECKOR?! Vart tog den tiden vägen?
Det går asbra, har fullt upp med att lära om och lära nytt, hitta på lagret och komma ihåg vad jag egentligen höll på med för fem minuter sedan när telefonen ringde och jag fick en massa frågor om säg... kakling. Eller marksten.
Skönt är att priserna inte verkar ha gått upp en krona, mer än hos de där småläningarna - men vad ska man göra liksom. Allt material och sten och plattor vi har hemma verkar faktiskt inte ha gått upp medans jag varit ledig, vilket gör att de priserna som sitter långt, långt inne i hjärnkontoret liksom börjar ploppa upp nu.
Hur har det gått att vara utan Alva då?
Jo, det går rätt bra. Första dagen ringde jag inte hem bara för att visa mig själv vart skåpet skulle stå.
Jag är väl medveten om att hennes pappa har full koll på vad han gör, men som mamma är man ju liksom oförbätterlig - så jag tänkte att vill han något så ringer han.
Kommer det däremot in kunder med barn, i ungefär samma ålder som Alva - då brister nästan mammahjärtat mittitu och jag är beredd att flyga in ungen så jag får krama och pussa henne tills det går över.
Svårast är att jobba stängning och inte träffa henne när jag kommer hem. Å andra sidan börjar jag ju inte förrns tio de flesta dagarna (nio en del dagar också), så jag får ju umgås med henne på mornarna.
Just nu har vi dock en period.
Antingen har hon kommit på att jag inte är hemma hela dagarna längre (isåfall är hon inte snabbast i stan...) eller så är vi inne i en såntdär utomordentligt trevligt utvecklingssprång.
Två kvällar i rad har hon nästan somnat (eller somnat) och vaknat till och blivit "pigg" och sen rasar världen och det är inte bra att ligga ner, inte bra att sitta upp, inte bra att vara själv, inte bra att vara tillsammans...
Hon panikskriker i fyrtiofem minuter innan hon tillslut liksom hänger som en disktrasa i famnen, med det där lilla huvudet mot axeln och torrsnyftar och så kan man ligga ner i stora sängen bredvid mamma och somna.
Det här är verkligen inte vanligt i våran del av stan, okej att hon har protesterat ibland för att sedan inse att hon nog var rätt trött ändå. Men nu verkar hon liksom rädd, skräckslagen.
Nej. Hoppas verkligen det går över snabbt.
För det är väldigt svårt när verkligen ingenting är rätt.
Angående jobbet
Ah.
Helgen har snart gått och jag har hunnit få lite perspektiv på mina två första jobbdagar efter nästan ett helt års ledighet.
Gud så skönt att den första september var på en torsdag.
Jag trodde att jag hade koll liksom.
Det har varit min arbetsplats sedan 2003.
Men jag hittar inte längre i min butik.
Det kan ju bero på två saker, att det flyttas runt endel på ett lager, och att jag faktiskt har varit mammaledig i elva månader och faktiskt inte tänkt speciellt mycket på mitt jobb.
Men, eftersom jag vill påstå att jag var jävligt vass på allt i butiken vad gäller att hitta rätt saker och priser och sånt, så är jag knäckt. Men vägrar ge upp, det är bara att nöta, nöta, nöta in igen.
Nu ska ni inte tro att jag är missnöjd på något sätt med att ha börjat arbeta igen, tvärtom.
Jag mår så bra av att komma hemifrån och göra något annat, att umgås med kunder och prata med killarna ute i fält. Social träning kan man kalla det. Och mitt självförtroende får sig en rejäl boost varje gång jag bevisar för mig själv att jag klarar av att vara tillbaka - och vet att jag har varit efterlängtad.
Samtidigt längtar jag ju ihjäääl mig efter mitt skrutt.
Det är flera kvällar som jag kommer hem när hon sover, eller nattas, och det gör lite ont i mammahjärtat.
Nästan så det är skönt de gångerna hon vaknar så jag får gå in och gosa litegrann.
Att hon bestämt sig för att vakna kvart i sex och klockan fem nu i helgen har inget mysigt med sig.
Nåväl, i fredags när jag kom hem var jag helt utpumpad, eftersom chefen sagt att det varit lugnt nu den sista tiden hade jag nog psykologiskt ställt in mig på lugn. Och det blev tvärtom.
En dusch, ett och ett halvt glas vin, hemgjord pizza och 60 minuter fotboll. Godnatt!
Sov sådär, skruttet är förkylt, vill inte sova själv, har smittat mamma ordentligt och vill helst ligga på mammas kudde. Sover på femton centimeter och hoppas varje kväll att jag inte ska ramla ur sängen.
Lördagen började kvart i sex, somnade om och vaknade drygt tio minuter innan Sven stod utanför för samåkning till Viby och auktion. Min lilla familj, Frida och fröken O anlände ett par timmar senare.
Sedan vid fyra iväg på kräftfiske, hemma var vi klockan halv elva och söndagen började klockan fem.
Måste försöka igen med fullkornsvälling och hoppas på ett par timmars sömn till.
Idag har vi ätit lunch hos mamaMu och varit på bokklubb.
Nu blir det te, macka och kanske ett glas rött för att fira att vi klarade oss igenom helgen-from-hell utan att kräva extra timmar. 48 timmar har aldrig gått så fort.
Helgen har snart gått och jag har hunnit få lite perspektiv på mina två första jobbdagar efter nästan ett helt års ledighet.
Gud så skönt att den första september var på en torsdag.
Jag trodde att jag hade koll liksom.
Det har varit min arbetsplats sedan 2003.
Men jag hittar inte längre i min butik.
Det kan ju bero på två saker, att det flyttas runt endel på ett lager, och att jag faktiskt har varit mammaledig i elva månader och faktiskt inte tänkt speciellt mycket på mitt jobb.
Men, eftersom jag vill påstå att jag var jävligt vass på allt i butiken vad gäller att hitta rätt saker och priser och sånt, så är jag knäckt. Men vägrar ge upp, det är bara att nöta, nöta, nöta in igen.
Nu ska ni inte tro att jag är missnöjd på något sätt med att ha börjat arbeta igen, tvärtom.
Jag mår så bra av att komma hemifrån och göra något annat, att umgås med kunder och prata med killarna ute i fält. Social träning kan man kalla det. Och mitt självförtroende får sig en rejäl boost varje gång jag bevisar för mig själv att jag klarar av att vara tillbaka - och vet att jag har varit efterlängtad.
Samtidigt längtar jag ju ihjäääl mig efter mitt skrutt.
Det är flera kvällar som jag kommer hem när hon sover, eller nattas, och det gör lite ont i mammahjärtat.
Nästan så det är skönt de gångerna hon vaknar så jag får gå in och gosa litegrann.
Att hon bestämt sig för att vakna kvart i sex och klockan fem nu i helgen har inget mysigt med sig.
Nåväl, i fredags när jag kom hem var jag helt utpumpad, eftersom chefen sagt att det varit lugnt nu den sista tiden hade jag nog psykologiskt ställt in mig på lugn. Och det blev tvärtom.
En dusch, ett och ett halvt glas vin, hemgjord pizza och 60 minuter fotboll. Godnatt!
Sov sådär, skruttet är förkylt, vill inte sova själv, har smittat mamma ordentligt och vill helst ligga på mammas kudde. Sover på femton centimeter och hoppas varje kväll att jag inte ska ramla ur sängen.
Lördagen började kvart i sex, somnade om och vaknade drygt tio minuter innan Sven stod utanför för samåkning till Viby och auktion. Min lilla familj, Frida och fröken O anlände ett par timmar senare.
Sedan vid fyra iväg på kräftfiske, hemma var vi klockan halv elva och söndagen började klockan fem.
Måste försöka igen med fullkornsvälling och hoppas på ett par timmars sömn till.
Idag har vi ätit lunch hos mamaMu och varit på bokklubb.
Nu blir det te, macka och kanske ett glas rött för att fira att vi klarade oss igenom helgen-from-hell utan att kräva extra timmar. 48 timmar har aldrig gått så fort.
