Fröken Nilssons Bravader

Aaah..

Jag önskar jag kunde skriva "helgen har varit dunderbra! Precis som vi hade tänkt blev hela förrådet tömt och flyttat till nya adressen!".
Istället får jag skriva:
Alva kräktes i fredags. Eric kräktes i lördags. Jag kräktes i söndags och Alva kräktes igen natten till måndag och idag på eftermiddagen.
Satnas jävla dagisbaciller. Där fick jag för att jag satt i torsdas och tyckte det gått så bra hittills med dagisbacillerna, och där fick jag igen för att jag sa "jag har ju klarat mig i tre dagar, då klarar jag mig helt och hållet!". Kul att inte heller lönen i mars kommer vara som den ska, utan med inte mindre än 4 dagars sjukskrivning, minst! Dessutom stör det mig att jag inte kunnat komma iväg till gymmet. Jag behöver verkligen det där stället.

I fredags var Alva så trött på allt att hon somnade självmant på golvet.
Tro mig, det har inte hänt många gånger i damens liv!



Alva är väl den som tagit kräksjukan bäst av oss tre, och två gånger har hon lurat oss att sjukan var över, med lite tur är den det idag - men trots att vi gav henne en liiten, liten lunchportion så kan det ha blivit ör stor.
Det var efter lunchen (och den alldeles för korta sovstunden) som hon kräktes idag nämligen.
Det är då det är skönt att kunna ringa och få prata med rätt sköterska på rätt plats och få veta att man agerar helt rätt med vätskeerrsättningar och annat fanskap.
Innan barnet blev dåigt idag igen (och efteråt också för den delen) så var hon alldeles för frisk för sina föräldrars eget bästa och hade vi kunnat hade vi lämnat av henne på dagis omgående.
Som tur var fanns min handväska tillhands, så hon hade något att plocka med den stunden iallafall!



Helgen som var var ju inte bara sjukhelg, utan även min arbetshelg (svider därför extra mycket att jag var tvungen att åka hem för vård-av-familj efter bara en timmes arbetande på söndagen. OB for crying out loud!)
Men, jag fick ändå sovmorgon i lördags av familjen, Alva glömde at hon var lite sjuk och ville upp tidigt, så Eric gick upp med henne, och när jag vaknade var de toroväckande tyst i lägenheten.
Det visade sig att de låg och sov på soffan ihop, mina älsklingar!



Annars går det rätt bra för vårat lag. Mer och mer packas ner, gardiner och stänger i vardagsrummet åkte ner idag och det ligger högar med tavlor överallt (ja alltså, överallt där inte Alva får tag i dom).
Kartonger står staplade på hög i kök och vardagsrum och det ligger påbörjade listor mest överallt.
"att handla", "kvar att packa", "lägga ut på blocket". Man kan tro att kylskåpet inte uppfanns för att kunna hänga upp viktiga saker på.

Mindre än två veckor kvar till flytt.
Lite mer än halva bohaget är nedpackat i lådor.

Igår körde vi ut oanvända fåtöljer på landet, och monterade ner den apstora hyllan som stått inne i köket.
Vilket jäkla stort kök vi har! Helt plötsligt fick jag lite panik över köket i nya lägenheten.
Det är rätt mycket mindre - och saknar det där gamla skafferiet vi har idag. Det där nedrans skafferiet som man inte tänker på så mycket, men som sväljer så sjuukt mycket grejjer!

Äsch.
Det ordnar sig.
Bara vi får komma in i lägenheten och bo in oss lite.
På fredag tänkte vi hämta ut nycklarna jag och Alva. Eric har en plan att köra bort vårat förråd på lördag eller söndag och sen ska vi kika in oss lite mer i lägenheten.
Så himla spänd på hur det blir med möbler där inne!

Annars så har chefskapet fått en bebis, en liten V, så nu är jag butikschef :)
Helt galet spännande, men so far so good!

Flytten närmar sig med stormsteg.

Vi hade dyngtur och blev av med lägenheten redan i mitten på mars, vilket betyder att vi flyttar första helgen i mars. Det är idag två och en halv vecka kvar tills vi flyttar.
Vi borde packa som idioter - men ikväll har vi faktiskt tagit det lite lugnt.
Jag är dagen-efter-gymmet och har ONT av träningsvärken, hela överdelen av ryggen är påverkad.
Detta kan ju ses som ett rätt bra tecken, jag har gjort något rätt eftersom varenda muskeljävel skriker så fort jag andas. Det kan också ses som ett mindre problem när det mesta man kan fokusera på är smärtan i ryggen, speciellt mellan skulderbladen och in under dem. Ni vet, det där området som oavset hur mycket man stretchar, aldrig tar åt sig stretchningen.

Sedan jag skrev sist har vi alltså börjat packa ner vårt hem i lådor.
Den här satans lägenheten - som trots allt har varit helt underbar ändå - är påväg ner i tre lager wellpapp, uppmärkt och staplad i högar.
Rätt vad det är blir jag sentimental och tänker "men vi kan ju inte flytta härifrån! Alla minnen! Hur vi satt här i vardagsrummet och tittade på våran dotter i stort sett i tre cveckor i sträck innan vi vaknade ur den första koman. Här som Alva började bli människa, platsen hon känner igen! Lekparken! Väster!"
Sedan tänker jag "Herrgud vad skönt det ska bli med eget rum."
Lekparken ligger kvar, den kan vi gå på utflykt till, och helt säkert finns det lekplatser också på södra sidan av stan. Det blir liksom bättre för våran lilla familj att flytta till fler rum. Dessutom blir det närmre till K&O&E OCH vi får ett kvartersfik :D
Det kommer jämna ut det faktum att det inte finns någon kvartersbutik att handla möjlk i klockan halv åtta på morgonen när man VERKLIGEN behöver ha kaffe.

Det som jag tänker mest på just nu är hur Alva kommer ta flytten.
Vi kommer ju obönhörligen behöva lite tid på oss innan lägenheten luktar "hemma" istället för "nytt & fräscht", lite tid innan hon känner igen alla skrymslen och vill sova i sitt eget rum. Ja, för jag har inte hjärta att kasta ut henne från sovrummet direkt när vi flyttar in, till ett helt okänt rum som luktar konstigt och som skulle kunna vara... semesterort? Nej. Vi tar det nog ett steg i taget och introducerar rummet för Alva innan det är dags att flytta in dit.
Vi har också bestämt att de tinte spelar någon roll hur det ser ut i lägenheten där på kvällen när vi flyttat in - bara vårat sovrum är i ordning och möblerat som det ska vara. Det är verkligen prio ett.

Annars är det ju ofrånkomligt att fundera på inredning.
Vad som ska införskaffas till Alvas rum är uttänkt nästan hela vägen.
Fågelkrokar och ursnygga Hedda från Åhléns får givna platser, liksom ett par tavellister och en matta av något slag. Inredningen just nu går efter Heddas svarta basfärg och de klädda knapparna.
Fåglarna kommer sitta på rad (om jag så ska hyra ett jävla laserpass kommer de sitta spikrakt på led!)

Ja.
Lite ångest har ajg förståss också för att vi hittills har två flyttkartonger märkta "ljus & lyktor", och jag hittar FORTFARANDE ljusstakar överallt i lägenheten. Herregud. Finns det något ställe för Anonyma Pyromaner?

Vojne, vojne!

Idag har Alva blivit stor på riktigt och varit på dagis fulltid typ.
Hade gått dunderbra, kompisen A skolas in nu i veckan och Alva hade passat på att mysa med mamma S, leka med både A och nya kompisen I samt gjort en ordentlig "drama-queen" när Eric kom och hämtade henne efter jobbet.
En drama-queen är när man sitte roch leker i godan ro på golvet när pappa eller mamma smyger in, man överrumplas av känslor och viker sig på mitten med huvudet ner mot golvet och fejkgråter.
Kan även tillämpas när man inte får som man vill eller när vällingen tar för lång tid på sig att bli färdig i micron.
Två sekunder senare är allt som det ska vara igen :)

Lämnade också kollaget på dagis och fick förklara lite hur jag hade tänkt när jag klippte in en koltrast och skrev mormor under. Haha, det är inte lätt att förstå :) Som jag nog har nämnt tidigare är vi i min familj av den åsikten att mamma kommer och kikar till oss ibland i form av en koltrast. Så därför (och för att Alva rådiggar fåglar) blev det en sådan i kollaget. Pedagogen som tog emot det tittade och rabblade och jag såg riktigt hur det började snurra i tankebanorna när hon inte hittade mormor utan bara en stor svart fågel :)

Nåja, arbetsdagen var rätt lugn, jag har suttit med prislistor och haft en rätt rolig kund inne, det ligger saker utspridd i halva butiken, hoppas arbetskamraterna som börjar klockan tio kan förlåta mig :)
Fick tips av O att det fanns lediga lägenheter på ett ställe och har anmält vårt intresse också, men den här gången ska jag inte ta ut något i förskott! (tror jag ja, har ju redan funderat över hur vi ska göra med dagisplatsen om det skulle vara så att vi får en av lägenheterna. Det ligger ett dagis i huset nämligen...) Nåja, jag ska ärligt försöka att inte ta ut något i förskott. Herregud, det är ju bra om fastighetsbolaget tar kontakt med oss och erbjuder en visning i första hand!
Väl hemma käkade jag resterna av familjens middag och nämnde för Eric att han jättegärna fick spela tvspel, bara jag fick ta över tvn och titta på Äntligen hemma klockan åtta. Synd att det är handboll på tvn så att jag inte längre hade något att titta på!
Desto roligare är att jag då istället kunde koncentrera mig på att välja ut gobitar ur H&Mkatalogen och beställa dessa till 10% rabatt! Får se om det är något som funkar :) (beställde faktiskt bara tre saker till Alva, två pra brallor och en rosa satin-nalle).

Nu jäklar.

Ikväll ska E och jag på informationsmöte på Alvas dagis.
D_A_G_I_S
(okej, förskola då..)

Hur är det möjligt att vi redan är där?
Och nu börjar det riktiga livet igen, efter drygt 15 månader skall hela familjen anpassas in i vardagspusslet - med hämtning, lämning, läggning och däremellan någonstans matlagning och städning.
Nu skulle jag vilja ha en bok, bebislivet har jag levt i en bubbla, har varit grymt bortskämd av sambon och försökt göra rätt för mig sedan när vi bytte platser.
Men nu kommer ingen vara hemma på dagarna längre utan nu måste det planeras.
Och det vet ju alla som försökt att planeringar håller i ungefär 2 veckor, sedan går det snabbt utför.

Så det ska bli hemskt spännande att se vad som händer.
Menne... som sagt.
Hör gärna av er om ni har någon handbok i ämnet vardagspussel...

Hur var egentligen 2011 som år?
Jag ska försöka minnas tänkte jag.

I januari hade babybubblan liksom inte riktigt släppt.
Jag hjälpte storkusinen välja kakel och klinker till badrummet i nya huset och satt i soffan och grinade för att hon skulle flytta tre mil söderut. Babybubblan ville liksom aldrig släppa och jag träffade mammorna i föräldragruppen en gång i veckan, fikade och pratade bajs och utvecklingssprång. Underbara spädbarnstid! Alva lyfte på huvudet i magläge och föräldrarna stod som idioter på knä framför och hejade och skrek.

I februari hände mest ingenting tror ajg, mammeldigheten förtlöpte, vi promenerade lite, umgicks med bästa mammorna i f-gruppen, Alva hade seriösa problem med koncentrera sig vid matning och jag kände mig ganska värdelös som moder där en stund. Till min hjälp hade jag allra bästa K, som trots sin egen babybubbla alltid lyckades komma på något litet knep när det trilskades för mig.

I mars styrde vi kosan söderut, K jag och barnen. Här skulle babysimmas!
Och som det simmades, synd bara att våra barn inte förstod det här som övriga barn i gruppen förstod "sova flera timmar efteråt". Närå, sova i bilen, vakna pigga(?) och utvilade(?) så att mödrarna fick stjälpa i sig hälften av allt kaffet i Colombia. Men kul var det! Barnet satt helt själv plötsligt.

I april var vi iväg till audiologen med Alva för att kolla om det fanns någon risk för samma hörselskada som Eric har. Det fanns det inte. Alva samarbetade som vilken 6-månadersbebis som helst (det vill säga när hon hade lust). Jag slutade amma på natten och det gick bra tills första förkylningen kom. Sen gick det bra i omgångar.
Alva ställde sig upp i spjälsängen samma dag som vi hade sänkt sängen - för att vi hade på känn att det var något på g.

I maj köpte vi ny bil.
Ära. Vare. Gud. I. Höjden!
Mamma hade varit död i 5 år och jag grät som aldrig förr, mest hela månaden.
Jag grät för att jag var glad, jag grät för att jag var lycklig och sedan grät jag så jag  höll på att storkna för att min mamma var död. Alva drog på sig magsjuka och smittade både Eric och mig rätt så omgående. Amningen gav nästan upp, men överlevde någon månad till.

I juni bestämde sig barnet för att ta flaskan. Herregud! Som vi hade längtat!
Jag planerade Alvas dop och det höll på att inte bli något eftersom alla är så förbaskat upptagna hela tiden.
Vi var iväg och kikade på ny lägenhet, men det blev inget med det. mest beroende på hissen som var för liten för barnvagnen.

I juli döptes Alva i Hallsbergs Sockenkyrka av Per Boo.
Eric gick på semester och vi tillbringade jättemycket tid i Uppsala hos farmor och farfar (med nya bilen), amningen slutade vi med typ precis efter dopet. Alva tog nappen och vi började fundera på vart vårat barn som vägrade all typ av fejk tagit vägen, hur hade trollen kunnat mbyta ut henne utan att vi märkte?

I augusti bytte vi, jag fick semester och Eric fick pappledigt och började förbereda sig inför den dagen när jag skulle börja jobba. Jag började fundera över om jag verkligen var redo att börja jobba, och insåg att ja. Det var jag verkligen. Vi hade finbesök av hela föräldragruppen och insåg att sju barn har mycket ljud för sig.
Jag fållade gardiner också. och höll på att kasta symaskinen genom fönstret och dö av högt blodtryck samtidigt.

I september började jag så jobba. Vad skönt att få gå hemifrån och vara någon annan än mamma Emma, och vad underbart att komma hem och hitta den där lilla snusande saken i sin säng. Kärlek!
Eric och Alva passade på att åka till Uppsala en helg och lämnade mig alldeles ensam i lägenheten.
Det hade jag itne varit sedan... vem vet? Skruttan pasade också på att ta sina första steg.

I oktober firade vi Alvas ettårsdag, vi åkte till Säfsen på höstweekend med Erics föräldrar, smyckade mamms grav, firade fars dag och drömde om ny lägenhet. Eric ringde ungefär femtio samtal till de-som-fixar-med-dagisplatser och fick inget besked varje gång.

I november fick vi dagisplats!
Vi drömde mer om ny lägenhet och provade på 3-dagarsfeber.

I december firade vi jul med famioljen, medans Alva hade någon knasig magsjuka som inte drabbade någon annan än henne och firade nyår med fröken O och hennes föräldrar. Vi hängde lite på Varberga familjecentral med mammagruppen (vad mycket svårare det blev när vi började jobba!). Jag gav mig fan på att jag skulle baka pepparkakshus (inget vanlig pepparkakshus heller) och hade sån tur att Eric ville vara med, för mycket riktigt tröttnade jag när det sista fixet skulle göras. Vi kollade på ny lägenhet och jag betedde mig som en riktig barnrumpa när det inte blev som jag ville.


Tur att man har bloggen så man kommer ihåg saker kan jag säga.
Mycket i bebisbubblan har liksom fallit i glömska, och helt ärligt måste det här bli året när vi tar tag i vår fritid och lämnar Alva hemma med morfar eller någon annan.
Vi har inte varit ifrån henne kvällstid en enda gång sedan hon föddes tror jag, inte ihop alltså men varochen för sig så!
Nu ska jag gå och lägga mig och drömma sött om allt möjligt.

Vilken perfekt nyårsdag!

Började med sovmorgon för mig, sedan frukost och ut i snön som fallit här på förmiddagen.
(Om man ska vara lite närkingsk så har tydligen SMHIs väderorakel spått +2 och regn senare under dagen.)
Alva tyckte att snö var rätt okej, så länge man inte stod på näsan i det. Åka pulka var lite töntigt när det inte gick snabbt - men å andra sidan så kan intrycken ha sabbats lite av en plötslig sömnighet samt att det typ snöar på tvären. Men hon var sjukt nöjd iallafall!

Gårdagen spenderades i hemmet med Frida, Sven och Ottilia som middagsgäster.
Småtjejerna fick äta före oss, sedan hade vi nedräkning och efter det var det läggdags.
Alva som haft lite sömnproblem efter magsjukan somnade som en stock, Ottilia 3 år hade desto större sömnproblem. Klockan åtta fick vi vuxna äta (vi kanske inte gjorde maten jättemycket rättvisa...)
Till förrätt åt vi pastastubbar med dil, ruccola och valnötsfärskost (den har potential, men dillen tog över var det sammanfattade betyget), huvudräten var lamm - både entrecote och ytterfile - och en ubergrym potatiskaka med smör och grädde samt en gudomlig sås. Tur att vi var hemma i goda vänners lag, så det inte gjorde så mycket att vi slickade tallrikarna efteråt. Desserten var en kiwisorbet som också  har potential, men blev lite för söt.

Självaste tolvslaget firade vi faktiskt ihop med Alva som vaknade av att det pangade så utomhus.
Hon tyckte att fyrverkerier var schyssta grejer, men blev lite irriterad när hon inte fick mumsa på chipsen som stod på bordet. Klockan två somnade hon om.
Kvällen avslutades med att färdtjänst tabbade sig IGEN med bilkudde istället för bakåtvänd bilbarnstol till Ottilia och nu sitter jag och funderar ut ett klagomail till Transam som sköter det här med bokn ingar och "för talan" för chaufförerna. Jag funderar på att be om en faktureringsadress så att vi kan kräva ersättning för de gånger som vi skjutsar hem Frida och Ottilia när färdtjänst failar och inte fattar skillnaden på olika bilskydd till barn.

Nyårslöften då?

Tja, jag tänker så här:

I år ska jag (återigen) försöka att inte vara så arg. Det tar energi och är egentligen mest tråkigt för alla.
Jag ska komma iväg till gymmet minst två gånger i veckan och lägga en liten peng på mig själv när det gäller min garderob. (Läs, jag vet att det är roligare att köpa kläder till Alva - men om jag jobbar på de tkan det bli minst lika roligt till mig själv också!). Och eftersom vi står inför en mindre omstrukturering på jobbet då chefen ska vara mammaledig så ska jag se till att andas riktigt djupt och inte stressa upp mig över saker. Alla kan göra fel och tar man det bara med lite is i magen så kommer det gå galant det här halvåret eller något som hon är borta.

Nu är glada julen slut, slut, slut!

Julen firade vi i Uppsala med E:s familj, ja det vill säga den del av familjen som vi valde att bo hos och som inte hade något annat val än att umgås med oss och Kräkmajan Alva.
Japp. Ni läste helt rätt, Alva drabbades av någon slags magåkomma.
Tack och lov, så här en vecka efteråt, har ingen annan blivit drabbad - men man kan ju säga att det här med manfall på jularna börjar bli lite av världens tråkigaste tradition där i Uppsala.
Det är nu tredje året i rad (tror jag, kan vara fjärde också) som det är sjukligt.
Nåväl, mellan kräkorna var Alva hyfsat som vanligt - helt utan aptit dock - och kramde fasters stooora björn mest hela julafton. Och läste om alla världens djur.
Själv kände jag mig som en dålig förälder som bara köpt EN (1) julklapp till mitt barn.
Så jag har helt enkelt tagit igen det idag. Men det kommer senare :)

På Annandagen hade A inte gjort mer än rekorbajsat tå dagar i rad, så vi firade jul med min lilla familj hos mormor och A fick ännu fler fina julklappar. Bland annat en Mickispis kombinerad med vask. Och grytor i metall.

Sedan har jag arbetat och haft mig, medans E och A har gått varandra på nerverna (ja, emellanåt har de lagat mat på nya spisen) och igår var vi och kikade på en lägenhet.
En lägenhet som föll mig i smaken, men inte den andra halvan av förhållandet.
Så idag har vi tackat nej och jag har sagt att det är okej - bara jag får vara sjukt besviken i någon dag eller två.
Igår när vi försökte övertyga varandra om vem som ahde rätt, så betedde jag mig tillsist som en riktig barnrumpa och knövlade ihop ritningen över lägenheten och gick och lade mig utan att säga ett ord.
Ibland blir man så stolt över sig själv.
Men jag har liksom flyttat härifrån menatlt för länge sedan, och jag är SÅ TRÖTT på att inte ha ett eget rum så jag kastar snart ut A i vardagsrummet, och då går det ju åt helsike ändå.
Där står vi idag.
Kanske svägerskans kille kan komma och smälla upp en vägg i vardagsrummet så vi kan dela upp familjen i varsitt sovrum. Och tänk vilken lyx att faktiskt plocka in Alvas saker på hennes rum (alltså, på kvällarna, jag inser ju att de kommer ligga precis överallt ändå även om hon får eget rum.

Men!

Idag har vi varit hos mamamu och Anders och fått paket och gått på promenad i finvädret och efter det var vi på shoppingtur.
Alva börjar dagis om en vecka, så vi har fixat lite med kläder.
Vilket visade sig vara ett överjäkligt smart drag, för väl hemma rensade jag ut allt i strlk 74 (när blev hon lång?!) och om inte julen inträffat hade barnet fått gå naken. För det blev inget mer än ett par jeans och tre klänningar kvar ungefär. (Ja, förutom julklappskläderna och det jag handlade idag då).
Vi har riktat in oss på mjukt, mjukt, mjukt. trikå, trikå, trikå.
Ska se om det inte går att få fatt i något par mjuka jeans eller jeansleggings också.
Har köpt tofflor hos Toffelhjälten också, superfina.
Dunderstora.
Men de ramlar inte av!
Kanske ringer och ber att de ska ändra storlek på det paret som kommer i slutet av januari....

Imorgon ska vi fira nyår här med familjen Inghamn, och ikväll ska vi mysa med chips framför Braveheart.
(japp, supermysig film!) Och efter nyår ska det trampas iväg till gymmet igen, nu får det banne mig vara nog emd utsvävandet!

Hur gick det här till?
Det var ju nyss första advent?!
Käre någon. Bromsa tiden - jag hinner inte med.

Sedan sist har jag blivit ett år äldre - igen.
Hade fika dagen innan födelsedagen, kändes trist att fikat skulle krocka med dotterns nattning...
Fick SÅ fina presenter! Jag kan träna med flärd nu, har snyggaste väskan på Kvarnen och snart nya kläder dessutom. Fick världens vackraste halsband av min egen familj - en enkel silverkedja med en bricka på, med ALVA ingraverat. Har velat ha en sådan sedan den 30 oktober förra året :)
Hmm, fick jag något mer? En fin amaryllis av faster (som visat sig vara den enda som överlevt av de tre jag hade. Två var så fulla med bananflugor att jorden rörde på sig. ÄCKLIGT COOP!)

Jag och A har hunnit umgås med snyggona i mammagruppen två gånger. Häng på Varberga FC är bäst :)

Lillasyster Rödhåret har opererat bort sina tuttar också. Läs mer om varför här och varför vi tycker att det är viktigt att stödja Rosa Bandet.

Jo! Jag har hunnit hitta värsta schyssta pepparkakshuset också.
Ett hus som kommer testa mitt tålamod till bristningsgränsen.
Det kommer bli minst två inlägg om pepparkakshuset, del ett och två liksom :)

Nu ska jag titta till julskinkan som jag håller på att griljera.
Vi är ju inte hemma på julafton, så jag tjuvstartar då jag haft julmatssug i flera månader snart!

...ha skrivit det där med att orka med barnet.
För barnet vaknade INNAN Erics klocka ringde. Runt klockan fem.
Sedan låg hon och kastade sig fram och tillbaka mellan oss, småpratade lite, nynnade lite.
Och fick en flaska välling av Eric innan han gick till jobbet.
Just som jag gjorde en ansats att gå upp med barnet inser jag att hon har släppt flaskan och sover som en gris.
Tack, tack sade jag och somnade om i en halvtimme, gick upp, sminkade mig, klädde på mig och åt frukost - i tystnad. Helt ensam. När hände det sist liksom!?

Alva vaknade när Lisa kom och satt i mitt knä och mös en stund (jag mös kanske lite väl länge, men jag hade saknat hennes.. milda? stämma runt frukostbordet :)
Efter att jag åkte till jobbet gick det i någon timme bar utför.
Jävla grossister säger jag bara.
Sedan ringde jag Goran och fick mig ett gott skratt, jag fick prata av mig hos chefen och som grädde på moset fick jag montera ett golv i en av våra nya montrar. Jag är så sjukt skicklig!
På eftermiddagen skrev jag ett långt brev till grossisten och fick ett trevligt telefonsamtal.
Det lönar sig helt enkelt att vara ärlig även om man nästan rodnar själv över hur man uttrycker sig ibland.

Nu ikväll har jag myst med trött tjej, pratat med Eric om en massa olika saker och ätit kebabtallrik.
Och avslutat med en bröstmuffins.
Min lillasyster har dille på både tuttar och muffins just nu :)


Mums med torsk!

Förövrigt har Alva börjat lite med matvägran.
Just nu i väldigt liten skala, men det sträcks ut tunga, munnen öppnas inte och bäst hittills är när hon tog en tugga i luften framför skeden och sa "mmmmmm!"
Jag brukar försöka en stund och sedan får hon äta bäst hon kan själv. Då går det en liten stund till och förhoppningsvis får hon i sig något tillslut.
Om inte så går hon och småäter av det som hamnat på golvet tills jag hunnit städa undan det :)
Lax som förut varit lite favoritmat går inte överhuvudtaget just nu.
Blankt nej.
Så länge hon äter ärtor och morötter är jag nöjd.

Trött. Som. Ett. As.

Men hyfsat nytränad, nyduschad och med nyklippta tånaglar. Grädde på moset vore nybäddat i sängen (har haft lite svårt med sömnen sedan jag hittade en torkad snorkråka ungefär lika stor som Grönland på påslakanet. I blame my daughter.)
Och! Vi har äntligen fått dagisplats!
Två hundra ton sten har fallit från mina axlar, och ännu bättre känns det att två av Alvas kompisar från mammagruppen ska gå på samma dagis. Då känner hon någon (och vi känner någon på föräldramötena - hahaha).

Annars har vi haft riktigt roligt här ett par dagar. Alva har testat tre-dagarsfeber.
Bra. Nu kan vi det. Hoppas jag läste någonstans att den bara kommer en gång.
Efter tredagarsfeber följer prickar.
Min dotter har dock tagit det ett snäpp längre och gått omkring med rödflammig mage och rygg.
Hon har nästan sett brännskadad ut.
Ja och innan det provade vi ögonfluss.
Lika bra att beta av allt på en gång.

Imorgon ska vi ha barnvakt hela dagen när vi båda jobbar (gäller att hyra in Rödhåret innan hon opereras :)).
Funderar allvarligt på att gå och lägga mig bums.
Så jag orkar gå upp med barnet när Erics klocka ringer imorgonbitti.

Jaha.
Swedbank har dataproblem - så jag kan inte betala mina räkningar.
Och inte får jag fram betalningssidan på friskis&svettis så att jag äntligen kan köpa mig ett träningskort (hej muskler!)
Dessutom fick vi parkeringsböter igår, vi kan inte få någon dagisplats i år om vi inte vill promenera i 45 minuter för att hämta (förutsatt att vi inte är på jobbet, för då tar det ännu längre tid), min jobbmail har stulat med mig hela dagen, våran lägenhet är HELT FEL FÖR EN TREPERSONERSFAMILJ och min lillasyster väntar fortfarande på operationstid.
TÖÖÖÖÖÖÖÖÖNTIGT!

På plussidan är att jag verkligen, verkligen älskar Eric, min dotter är det bästa som finns i världen, vi har fått en av de två garageplatser som finns till det här huset vi bor i (!), jag läser en grym bok just nu, jag trivs för jävla bra på mitt jobb.
Och min lilla bebis fyller ett år på söndag.

Herregud - hur kan det rimligen gått så fort!?

På onsdag är det dessutom sista träffen med föräldragruppen ihop med bvc, tydligen är vi fullfjädrade nu (?) och behöver inte samlas under kontrollerade former mera. Men vi träffas ju på fritiden däremot :)
Shit. Vad hade jag gjort om jag inte fått träffa dessa ubercoola, roliga mammor (och pappor för den delen), de har ju räddat hela ledigheten. Och vad skönt att få komma över till någon som har barnsaker ligger överallt även om N skrämde skiten ur mig genom att "svänga ihop" semlor när vi var där. Vem i sina sinnens fulla bruk "svänger ihop" semlor!? nä. Det var nog bebiskoman. Den delen som aldrig drabbade mig, men mitt abrns far rätt hårt.
Puh, tur att alla visat sig tycka om köpekakor :D

Nu funderar jag på att göra en fotobok över Alvas första år. Bara för att tänka på något annat.

Heliga. Guds. Moder.
Vilken jäkla praktstart på veckan!

Måndagen började med att Rödhåret som skulle agera barnvakt precis hela dagen ringer från hemstaden och påstår att det är dåligt med bussar. Kastar på mig mascaran och fumlar upp håret i något som liknade en fläta. På med tröja på ungen och ut i bilen. Vi hann inte hem innan jag skulle vara på jobbet, så de fick helt enkelt droppa av mig där.
Jobbdagen började med datafail. Major datafail där vi varken hade internet eller åtkomst till våra profiler på det lokala nätverket i någon timme. Ett nytt modem och en ny router senare var det löst, men egentligen hittade vi inget fel på maskinerna. Mer än att det funkade jävligt. dåligt, vill säga.
Sen flöt dagen på mest, kunderna kom i vågor, helt plötsligt var klockan fem och det var dags att bli hämtad, åka hem, äta mat och pussa på ungen tills hon storknade. Sen snabbt iväg på teckenspråkskurs efter ett tre veckors långt uppehåll. Hurra vad kul det var! Hela församlingen var trött och fru lärare blev ännu tröttare. det löste sig efter lite fika och ett stavfel :)
När vi kom hem var mostern trött och barnet argt och "piggt". Det var vad hon ville att vi skulle tro iallafall.

Dagen idag började med en applåd från dottern när de slöa föräldrarna äntligen vaknade. Och som vi vaknade till då! Första applåden någonsin kom en trött, regning tisdagsmorgon när man helst önskade sig något jävligt gammalt att dra över huvudet så man fick somna ifrån den där grå sörjan utanför fönstret.
Med en ettåring i hushållet ges det oftast inga sådana tillfällen.
Vet inte vad det beror på, men har hela dagen fått tvinga alla lemmar att röra på sig.
Haft för lite kaffe i blodomloppet och för mycket regn i håret.
Lossat två lastbilar och pratat med ett riktigt jävla jubelpucko.
Om man vill sälja in sitt företag är det en dum idé att börja ifrågasätta hur företaget man besöker ser ut.
Är man en klok försäljare håller man det inom sig. (Det här var som tidigare nämnt inte en smart försäljare, utan ett jubelpucko.)
Dagen är dessutom ett stort svart hål mest, för det har varit sån sjuk ruljans på stället!
Det har snudd på varit mer folk inne idag än det varit på den tiden jag har jobbat efter mammaledigheten.
Många roliga projekt och fina människor.
Dessutom hade älsklingen fixat köttgryta tills jag kom hem oc jag har fått snusat dottern i nacken (även fast hon var lätt missnöjd med att jag tyckte hon skulle sova vidare under tiden).
Nu dricker jag kaffe och ska hoppa in i duschen för att försöka reda ut den här härvan till hår.

Imorgon ska det bli intressant att se vilka som fått p-böter, vi som står på rätt sida av datumparkeringen, men där det eventuellt är parkeringsförbud för att de i början av gatan håller på och gräver, eller de som står på fel sida datumparkeringen där det inte finns några nya skyltar uppsatta. 50/50 chans på -400:- i kassan imorgon alltså.
Spänningen är olidlig!

Vad väldigt längesedan jag skrev.
Arbetslivet tar kål på mig. Bra kål, men ändock!

Kära hjärtanes, i vilken ände ska jag börja?

Well.
Jag har arbetat i snart två veckor.
TVÅ VECKOR?! Vart tog den tiden vägen?
Det går asbra, har fullt upp med att lära om och lära nytt, hitta på lagret och komma ihåg vad jag egentligen höll på med för fem minuter sedan när telefonen ringde och jag fick en massa frågor om säg... kakling. Eller marksten.
Skönt är att priserna inte verkar ha gått upp en krona, mer än hos de där småläningarna - men vad ska man göra liksom. Allt material och sten och plattor vi har hemma verkar faktiskt inte ha gått  upp medans jag varit ledig, vilket gör att de priserna som sitter långt, långt inne i hjärnkontoret liksom börjar ploppa upp nu.
Hur har det gått att vara utan Alva då?
Jo, det går rätt bra. Första dagen ringde jag inte hem bara för att visa mig själv vart skåpet skulle stå.
Jag är väl medveten om att hennes pappa har full koll på vad han gör, men som mamma är man ju liksom oförbätterlig - så jag tänkte att vill han något så ringer han.
Kommer det däremot in kunder med barn, i ungefär samma ålder som Alva - då brister nästan mammahjärtat mittitu och jag är beredd att flyga in ungen så jag får krama och pussa henne tills det går över.
Svårast är att jobba stängning och inte träffa henne när jag kommer hem. Å andra sidan börjar jag ju inte förrns tio de flesta dagarna (nio en del dagar också), så jag får ju umgås med henne på mornarna.

Just nu har vi dock en period.
Antingen har hon kommit på att jag inte är hemma hela dagarna längre (isåfall är hon inte snabbast i stan...) eller så är vi inne i en såntdär utomordentligt trevligt utvecklingssprång.
Två kvällar i rad  har hon nästan somnat (eller somnat) och vaknat till och blivit "pigg" och sen rasar världen och det är inte bra att ligga ner, inte bra att sitta upp, inte bra att vara själv, inte bra att vara tillsammans...
Hon panikskriker i fyrtiofem minuter innan hon tillslut liksom hänger som en disktrasa i famnen, med det där lilla huvudet mot axeln och torrsnyftar och så kan man ligga ner i stora sängen bredvid mamma och somna.
Det här är verkligen inte vanligt i våran del av stan, okej att hon har protesterat ibland för att sedan inse att hon nog var rätt trött ändå. Men nu verkar hon liksom rädd, skräckslagen.
Nej. Hoppas verkligen det går över snabbt.
För det är väldigt svårt när verkligen ingenting är rätt.