Fröken Nilssons Bravader

Jag har en katt. Eller, jag tog hem en katt 2003 som går under namnet Kronk.
Vi älskar varandra på ett, ganska distanserat sätt. Det råkade bli så efter att jag höll på att dränka kattfan i duschen efter att han kissat en gång för mycket i min soffa. Efter det tog min mamma över honom, hon insåg nog att vi inte kunde leva ihop. Hemma hos mina föräldrar blommade Kronk ut. Små djur som man kunde fånga, plåga och äta blev hans vardag. Att retas med hunden och de två gammelkatterna blev hans livsmelodi. Och att rymma från potentiellt livsfarliga testosteronstinna pojkar och män blev en vardag.

Nu har Kronk varit borta sedan i maj. Jag tror att han har vandrat iväg någonstans som på en jättelång campingtripp. Jag tror också att han kommer tillbaka när det blir kallt. För Kronk har inte hjärnkapaciteten att bli fångad av en räv eller ett lodjur och bli deras kvällsmat. Kronk har, så att säga, jävligt lite indianer i kanoten. Och det finns ingen hiss som kan gå ända upp, det finns en mörk trappa där varannat eller vartredje steg saknas.

Men Kronk. Nu börjar matte bli orolig, kom hem till oss nu. Det saknas en vildhj... katt hemma hos pappa och det är kallt om hans fötter. Skogen kan omöjligt vara rolig längre, dessutom tycker du inte om svamp. Du tycker om sork.

Kom hem.