Fröken Nilssons Bravader

När jag var liten fanns det en bok som hette "Emma Tvärtemot", den handlade om en liten busig tjej som i just den boken gjorde tvärtom vad man sa.
Jag har gjort en upptäckt.
Pyret är tvärtemot.

För när vi går ut och går, då lever Pyret loppan inne i magen. Jag vet inte hur många gånger jag fick peta tillbaka en liten fot in i magen igen efter vådliga utflykter mot revbenen under gårdagens promenad i Stadsparken med Älsklingen. Meningen är helt körd grammatiskt, hoppas ni förstår ändå.
Och alla säger att när man går och rör på sig så somnar bebis i magen. Inte Pyret. Pyret är tvärtemot.
Sitter jag ner en längre stund däremot så somnar Pyret. (tvärtemot!) Det sparkas lite till en början, men ganska snart somnas det. Om jag inte balanserar en bok på magen (skönaste sättet att läsa sittandes just nu). Balanserar jag en bok eller en tidning på magen blir Pyret ilsken. Jätteilsken och sparkar på boken tills all text är en blurrig massa och jag måste hitta en ny ställning.

Så, kontentan är, Pyret är tvärtemot. När jag säger "kom ut och testa på livet i frihet" eller "den här kroppen är inte tillräckligt stor för oss båda" verkar Pyret tänka "skit i det du, jag är tvärtemot".
Så. Pyret, stanna kvar därinne du. Vi längtar ihjäl oss här ute efter dig. Men stanna där inne. Kom helst inte på lördag, för då är det fullmåne, din Gotlandsmoster är i Stockholm, din gammelfaster är i Oslo och det är det ursprungliga beräknade datumet för din ankomst.


Dagsformen annars så här BF+1 är rätt bra.
Har drömt supermycket konstigt, var tokarg när jag vaknade (mest för att jag var så hiskeligt arg i drömmen) och jag har dessutom drömt om mens (?) och tror att jag har haft grymma förvärkar i natt, för det kan inte vara möjligt att frammana en sån låtsasmensvärk som jag har haft under nattens drömmar.
Nu ska jag städa lite och sen ska jag ta mig i kragen och gå ut på promenad. Trots att det är snö ute.
Sen känns det som en  superbra idé med en tupplur efter det.

Och, "den här kroppen är inte tillräckligt stor för oss båda" sa jag faktiskt igår, när Pyret misshandlade Mammapraktikan så att jag fick läsa om förlossningar på growingpeople.se istället. Det var lugnast för oss båda.

Dagen D är här. Alltså, den dagen som man på MVC räknar fram som troligt datum för förlossningen att sätta igång.
Än så länge inga aningar om att det är idag det sker.
Egentligen är det ju helt värdelöst med ett beräknat födelsedatum, eftersom bebis bestämmer själv när den vill komma ut. Och då kommunikationen är bristfällig mellan oss, så har vi ju ingen ordentlig koll.
Dessutom är det ju BF plus/minus två veckor. Så att man ställer in sig på BF är i stort sett det dummaste man kan hitta på. Samtidigt vet jag inte om man klarar av att gå helt i ovisshet heller. Kanske bäst att ställa in sig på ett datum ändå, så att man orkar igenom graviditeten liksom.

Jag har sovit till och från i natt.
Skrotbebisen har knölat på ordentligt och jag är öm både här och där. Mest i ena höften, tror inte jag sover i någon särskilt bra ställning. Vaknade för ungefär en timme sedan av Älsklingens alarm, tror inte han har sovit så bra han heller i natt... Nåja, försökte allvarligt sova i en halvtimme, gav upp och surfade på mobilen. Batteriet gav upp.
Bestämde mig för att det var bättre att trötta ut mig själv med lite bloggande och ett par avsnitt av Arga snickaren.
Det är sånt som livar upp vardagen vill jag lova :)
Jo, så äter jag frukost också, annars hungrar jag ju ihjäl långsamt.

Det som jag surnar mest på just nu är att jag är trött när jag lägger mig, men så fort jag sluter ögonen börjar antingen Pyret knöla eller så börjar hjärnan spinna igång på högvarv (i natt var det båda två - ingen direkt höjdarkombo.) Och så ligger jag där och snurrar i takt med Pyret.

Det här blev ett ganska konstigt inlägg. Kanske inte är helt vaken och klar i huvudet ändå.

Nu ska jag titta på Arga Snickaren. Ska bara dra telefonen ur jacket först.

Vi ska på utflykt idag.
Till socialkontoret för att fastställa faderskapet.
Ja, att det är Älsklingen och ingen annan som är pappan till vilddjuret jag bär på.
För så måste man göra om man bara är sambos.

Hade vi varit gifta däremot så hade man bara förutsatt att Älsklingen var pappan, men nu när vi är sambos så känns det som att vi kanske ligger runt en del, så då måste vi skriva på papper och svära dyrt och heligt att Älsklingen är pappan och ingen annan. Undrar om man får lägga handen på Bibeln samtidigt som man lovar högtidligt att man skriver ner sanningen och inget annat än sanningen, so help me God.
Det känns som om det vore en bra sak med en ny slags lagstiftning där partnern har samma förutsättningar oavsett om man delar efternamn eller inte. Anledningen till att vi tänkte göra detta innan bebis kommer är att vi dels tycker vi har bättre saker för oss i början när bebis kommit (typ ligga i sängen och snusa bebis i nacken och titta på varandra med tårar i ögonen och inte förstå hur vi har kunnat skapa något så fulländat) samt att om det skulle hända något med mig och bebis under förlossningen så har egentligen inte Älsklingen någonting att säga till om (om jag förstått saker och ting rätt), för som sambos så är man inte vårdnadshavare innan man skrivit på det här pappret hos socialkontoret.

Men det verkar som om Älsklingen styr upp sig ordentligt med ny, fin skjorta och snyggbyxor, så jag tar nog och försöker snygga till mig en aning också.

Hör ni det!?

Inatt drömde jag för tredje gången om förlossningen, och jag gjorde det! Jag gav inte upp!
Trots att det var en sexkilos pojke som var 63 centimeter lång (!!!).
Holy crap.

Nu ska jag äta frukost, jag har varit vaken i 20 minuter.

Jag mötte granntjejerna när jag gick ut på gården tidigare idag, ålder ca 7 & 5.
Barn är så härligt framåt, och man kan verkligen få reda på hur-mycket-som-helst. Tips, berätta inte hemligheter för barn :)

Är du gravid? Bor du mittemot oss? När kommer din bebis? Vi ska också få en bebis, eller mamma ska få. I januari. Våran morbrors tjej har fått en bebis i natt, den är så här stor (måttar ungefär 30cm). Det blev en kille, den ska heta Charlie. Nu ska vi gå och ringa till dom. Lycka till med din bebis!

Ett samtal, 5 minuter och eftersom jag svarade på alla frågor och de på mina frågor så tror jag att samtliga inblandade var nöjda. Har en svag aning om att deras mamma fick lite information när de klev in genom dörren sedan också!

Annars är det här den tröttaste dagen hittills på mammaledigheten. Pyret och jag är inte överrens om sovtimmarna just nu. Halv två tyckte skruttungen att det kändes okej att somna i magen. Trollunge!
Som sig bör har mamman var helt slut idag och har legat på soffan och suttit i duschen mest hela tiden.
Sov en timme också medans jag väntade på att älsklingen skulle komma hem så vi kunde dricka kaffe.
Jo just det, Skrot har också sovit. Hela dagen. Jag tror jag kan ta vaknätter hyfsat bra, för när bebis kommit ut har jag helt andra möjligheter att söva och vagga och ha mig. Just nu motarbetar liksom kroppen mina försök eftersom jag kvart över ett på natten inte har orken att stå och vagga den här kroppen hela tiden.

Håller på att återta en plats i köket också, skrev matlista igår (bröt den idag, hade ingen inspiration på korvsidan).
Så det blir baconinlindad kyckling och ris istället. Och sen ikväll är det fotbollskväll med bästa FrauPels och Fritz!

...inne på H&M bestämde sig naveln för att ploppa ut en aning.
Eftersom jag just nu är väldigt positivt lagd, tar jag det på följande vis:
Pyret blev hemskt lycklig över den nya overallen (med både små öron och trampdynor) som mamma insisterade på att köpa på Cubus, så Pyret bestämde sig för att sjunka ner en aning till och börja förbereda sig på att komma ut.
På riktigt, jag har gått ungefär 45 minuter på Marieberg idag, och det drar i ljumskarna som om jag hade sprungit fyra varv i Karlslunds motionsspår. Kom Ut skruttunge!

Däremot kan jag säga att den första gissningen, arbetskamrat Tomas gissning, om att Pyret skulle bestämma sig för att komma ut i dag klockan tre har gått åt pipsvängen. För klockan har hunnit vara både 0300 och 1500 och ingen bebis i syne. Tomas fru har fortfarande fredag, lördag och söndag kvar, då hon trodde "inom två veckor" i söndags för en och en halv vecka sedan.

Annars har jag umgåtts framför tvn med min Rödhåriga lillasyster idag. Vi delade systerligt på varsinn Ben & Jerry's (Chunky monkey för min del och Strawberry cheesecake för hennes del) och kände oss allmänt trinda där en stund.
Bästa stunden på dagen har hittills varit att sitta nyduschad och nyinsmörjd i soffan med Mamas gravidbibel stadigt placerad på magen medans Älsklingen spelat match efter match, efter match med ÖSK på PS3:an.
Tänk om ÖSK hade en "the Hammer" på riktigt, då hade vi kört om alla de andra lagen efter bara några få omgångar i årets Allsvenska. Fram med talangletarna!

Nu ska jag ta nyss nämnda kropp och tidning och joina mannen i sängen. Imorgon står tvätt på schemat!

Att vara mammaledig så här i väntans tider är, inte som att ha semester direkt, för då är man oftast hemma båda två och har aktiviteter inbokade. Nej, det är mera som när man har varit ordentligt magsjuk och nu bara väntar på att de där 48 timmarna ska gå så man får åka till jobbet igen.
Fast... man längtar egentligen inte tillbaka till jobbet heller.

Jag har kommit på att jag glömde berätta hur det var på informationsbildspelet på USÖ.
Vi.höll.på.att.somna.
Jag vet egentligen inte riktigt vad jag fick med mig därifrån, eller jag vet när vi ska ringa in och jag vet vilka smärtlindringar de brukar använda sig utav (inga sterila kvaddlar i sikte, hurraa!).
Och samtidigt -angående att ringa- om jag inte har de där rekommenderade tre värkarna på tio minuter, men har jätteont och inte törs vara hemma, så tror jag inte att de hindrar oss från att komma in heller.

Litet pyre tycker att mamma är tråkig nu som sitter stilla så länge, så vi ska nog göra något annat. Typ gå iväg och handla och fylla upp frukostförrådet här hemma. Det har inte varit så torftigt på flera veckor!

Det kom en bebis i Göteborg, men först i natt (eller i morse, beroende på hur man ser det).
Och jag blev så glad när jag fick smset (trots att jag var tvungen att vakna till redan klockan halv sju på morgonen. En dålig sak med Iphone är att den påminner om sms tills man läser dom. Ja, det är dåligt när de kommer vid sextiden). Och sen blev jag lite lessen. För nu vill jag banne mig ha min bebis.
Det är femton dagar kvar till beräknat datum. Jag kan tänka mig att gå halva nästa vecka också. Sen får det får det fanemig vara nog. I värsta fall är det typ 29 dagar kvar.


Det ska du ha klart för dig älskade skrotunge, att om du stannar inne i tjugonio dagar till, då får du bo i hallen.
Fast om det går över lite så tänker jag åberopa psykiskt lidande redan efter en halv dag och se till att bli igångsatt.
Och din pappa säger att du inte kommer stanna inne så länge. Så, ska vi säga nästa vecka? Någon speciell dag?
Annars har jag ju tvättid på fredag, så då kunde det ju vara en fin idé att komma ut. Murphys lag liksom.
Din pappa kan dessutom inte vänta med att lära dig spela FIFA 11 och jag kan inte vänta mycket längre till att få snusa i din nacke. (Nej, om du brås på din mamma kan jag inte riktigt snusa dig i håret....)

Så. Nu ska här gås långpromenader och framemot helgen får vi se till att putsa fönster.
Komsi, komsi gullehjärtat. Mamma och pappa vill träffa dig nu!

Herregud.

I natt har Skrot inte varit snäll mot sin mamma (vilket vi ska prata om när vi träffas..).
Började med små förvärkar och andningsproblem igårkväll, fortsatte en bit under natten samtidigt som Någon levde loppan i magen. Gick således direkt från sängen till soffan imorse, utan att passera gå.
Tittade en stund på tv och käkade frukost.
Sen ringde mormor och bjöd på lunch.
Släpade min trötta kropp till duschen och stod lite för länge, men det var så rart!
Mormodern bjöd sedan på fisk och långpromenad runt halva nejden kändes det som, älsklingen hann sluta för dagen och ringde ett par gånger innan jag kom tillbaka in till mobilen (trodde ju inte att det skulle ta så lång tid!).
Som kompensation hämtade jag honom till mormor för kaffe och kaka, jorå det gick allt ner.

Hela kvällen sen har det levts loppan - igen.
Det knölas, stretas, trycker och mammas ljumskar får stryk.
Och jag har, vid några tillfällen, hemskt svårt att andas. Jag får liksom inte ner luften i lungorna.
Vi hann med en timmes halvsov/helmys innan maten också.

Men.
Jag vet inte om jag psykiskt orakar vara gravid mycket längre.
När man är superledig på det här viset som jag varit i... tre dagar... så blir man så medveten om tyngden, tröttheten och de pyttekrämpor man dras med. När jag jobbade tänkte jag inte alls på det. Eller, tröttheten, men inte alls tyngden. Och då jobbar jag ändå i butik...

Nu ska jag leta rätt på mobilen och se om det kommit någon bebis i Göteborg än, det är ändå 27 timmar sedan jag fick veta att de var installerade på bb...

Näst sista arbetsdagen.

Det börjar så sakteliga klarna i väskpackandet.
Än så länge ser det nog ut såhär:

Kläder till Pyret: två par byxor, tre bodies, mössa/or, strumps och overall
Babyskyddet
Kläder till mig: byxor, ett par linnen, cardigan, underkläder
Necessär med det viktigaste
Kläder till Älsklingen

I matväg så vet jag itne riktigt vad Älsklingen vill ha, jag kan tänka mig sushi, men det känns lite... Svårt att slåss med pinnar och värkar och sådär. Det får räcka med frukt, lösgodis och lingonsaft.


Annars är jag supertrött. Bara sover och sover och blir liksom inte piggare, kan ha något att göra med förkylningen ihop med graviditet. Eventuellt lite slarv med järntabletterna också. Jag kan inte komma ihåg att ta dom!
Idag tog jag dom med bara vatten. Note to self, köp juice, då kamouflerar du iallafall smaken.
Jag börjar också känna mig lite konstig i händerna, lite kraftlös och när jag går upp på nätterna sticker det i dom.
Fast det är jag ju inte ensam om.

Jo, och jag ringde förlossningen igår för första gången.
Fick för mig att faktiskt göra något vettigt på jobbet igår eftermiddag, putsade fönstren i entrédörrarna.
Sen tryckte det neråt och drog i ljumsken i flera timmar, fast inte konstant.
Tur att de kunde lugna mig på förlossningen.
Men putsar fönster igen, det gör jag inte innan Pyret kommit. Eller om jag eventuellt vill ha igång värkarbetet.
För det var rätt så effektivt!

Förresten, har ni sett reklamen för Electrolux ultra one dammsugare? Han som är så fantastiskt lycklig när han dammsuger och skickar ut hundarna till sandstranden bara för att få dammsuga igen!?
Den är bara ljug. Ingen kan vara så lycklig när han/hon dammsuger. Speciellt inte fin sand.

inget mera fönsterputsande nu.

För då får du skylla dig själv!

Näst sista måndagen innan mammaledigheten.

Jag har tappat kollen på veckorna!
30+
Typ.. jag kollade i graviddagboken, nu är det vecka 34+6

Är det så, att ju längre man kommer, dessto mindre bryr man sig?

Annars har jag lite ont i halsen och jag längtar efter Knölvalen.
Och jag vaknade inatt och frös, för jag hade sparkat av mig täcket, och det kanske inte hade varit ett problem om vi inte hade fönstret stängt. Det får bli ett inköp av sovpåse ändå.

Förra rubriken utlovade ju tanter också!

jag har kommit på att det finns bra tanter och dåliga tanter.

Bra tanter är sånna som är på badet med mig och mormor, som verkligen sett min nakna kropp transformeras och hejar och ojar och tycker att jag är hemskt fin i kroppen och jag tror att Knölvalen har en fem, sex gammelmormödrar där i klorlukten.
Bra tanter klappar inte utan att fråga försiktigt, om de överhuvudtaget vill klappa på magen. de tittar oftast bara och försäkrar sig om att man mår bra.

Dåliga tanter försöker smygtitta på magen, som om det för det första inte syns att de tittar på magen, och för det andra är finare att titta ordentligt istället för att smyg-glo.
Dåliga tanter är också de tanter som gör utfall mot magen. Inte frågar om lov, utan liksom tar sats mot magen med båda händerna utsträckta och sedan grabbar tag och gärna ruskar litegrann.
Gravida kvinnor är inte nallebjörnar. De är normala människor som fortfarande värnar om sin integritet och verkligen b-e-h-ö-v-e-r sitt personliga space. Det är inte mysigt när en främmande tant i butiken klappar/anfaller magen.
Ge mig mitt personliga utrymme tack. Det sträcker sig lite längre framför mig än i vanliga fall, för jag har liksom växt i den riktningen.

Och just det, jag har ruttnat på ett uttryck,
har du inte kalvat än?
Nästa person som uttrycker sig på det viset får en dansk skalle. Framtänderna kommer spruta.

Det börjar bli så nära nu så det är nästan outhärdligt.
Igår fick fina, fina K&O sin son, och jag fick en allvarlig släng av gravidhormoner. Jag tjöt nästan hela kvällen, av lycka. Idag fick jag se fler bilder och började nästan tjuta på jobbet.

Bör man gå på USÖ:s bildspel på måndag eller törs man vänta i två veckor till den 4/10?

Det är ju helt knas, om nästan exakt två veckor gör jag min sista arbetsdag innan mammaledigheten.
Och det börjar kännas bra (har haft ont i ryggen ett par dagar), om man bortser från att jag inte alls vet vad som händer från och med den första oktober. Det kanske blir ett evigt väntande. Eller så kommer Pyret snabbt som attan, så fort jag kommit hem från jobbet och pustat ut en sista gång. Gotlandsbon kommer ju inte förrns den 10 oktober och då är det myskväll hos FrauPels. Jag får helt enkelt gå mellan FrauPels och Fridolin i tio dagar. Om inte annat kanske jag sätter igång värkarbetet i alla fall.

jorå, jag är allt lite avundsjuk också. på K&O alltså, att de fått träffa sitt underverk medans jag sitter här med Knölvalen knölandes i magen.

Jag vet inte vad som händer när jag slutat för året på torsdag om två veckor. Det skrämmer mig, för jag tycker om att ha en planering att följa. Men jag kan ju alltid packa bb-väskan sjuttielva gånger om jag får tråkigt.

Det har kommit en bebis. Inte våran bebis, men en bebis i våran närhet.
Och jag tjuter, av lycka. Jag är så lycklig att det gått bra.

Annars har det varit andra föräldrakursen idag.
Förlossningsdelen. och Älsklingen fick ligga hemma och hosta.
Kanske inte ultimata grejen, men så går det när man är sjuk!
Personligen satt jag och försökte lugna ner Knölvalen, som levde loppan på den pyttelilla bostadsytan.
Det har också tryckt neråt idag igen, inte på samma sätt som förra veckan, utan ett mer molande tryck.
Vi pratade dels om vad som händer under förlossningen, pappans roll i förlossningen och så kollade vi på film.
Filmen visade det jag misstänkt, att det gör ont. Och det är okej att det gör ont. Man klarar sig ändå.
Sedan får vi se just då hur det ser ut med smärtlindring, men jag litar på barnmorskorna.
Jag litar på att de vet vad som händer, att de har koll på mig och bebis och att när jag säger att jag vill ha något för smärtan så har de idéer om vad jag ska ha. Så länge det inte är sterila kvaddlar eller västerviksmetoden.

Och.. vi har fått tillbaka våra Teliatjänster. Det kom ett nytt modem igår, och sedan dess funkar det.
Nu är det bara fajten om hur mycket kompensation vi ska få.

9 1/2 vecka kvar till BF. 66 dagar.
Nu går det fort, eller är det tvärtom, nu kommer det gå långsamt?
Jag är öppen för båda scenarior.
Bara det blir svalt igen. För jag orkar inte mycket mer värme psykiskt nu.
Det har varit absolut jobbigast än så länge, att behöva sky värmen som pesten, trots vintern vi hade när vi bara frös och frös (och rören frös...). Att inte kunna njuta av värmen som jag hoppats och längtat skulle komma utan fundera på vad det egentligen kan kosta att åka på charter till typ.... Grönland.

Halvvägs in i augusti har jag även bestämt mig för att jag försöker jobba hela september, istället för bara halva.
Dels kommer jag nog klättra på väggarna tillräckligt mycket under de tre veckor jag eventuellt går supergravid i oktober, och dels är det bra att få tjäna in ett par sista penningar innan föräldrapenningen.

Annat jag funderar över just nu är nog amningen mest, hur den skall lösas på natten utan att väcka Älsklingen också, eller om han ska vara vaken också. Jag antar att det löser sig rätt bra under den första tiden. Har ännu inte funderat särskilt mycket på förlossningen, och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att det inte är genomtänkt än. Det enda jag egentligen har ordning på är att det varken blir Västerviksmetod eller sterila kvaddlar som smärtlindring. Hellre är jag helt utan. Funderar också endel på kläder de sista månaderna, huruvida man ska köpa ett par gravidbyxor till eller om man helt enkelt nöjer sig med lite tights och jeansleggings storleken större än normalt (för det är egentligen vad jag tror jag kommer behöva). Har annars blivit inspirerad och informerad via Cecilia Blankens blogg på Mama om ett par råschyssta treggings från Boob. Som med frakt och faktureringsavgift kommer gå på strax över 700 spänn. För två månader liksom. Det känns som en utgift som kanske inte behövs. Tredje utvägen är ett par schyssta klänningar och roliga stumpbyxor att bära med raggisar och gummistövlar (eller raggisar och ankelboots. Åh, heliga guds moder, blir det höst snart eller?). Jag vill inte sjunka ner i mjukisbyxeträsket. Jag är inte sån som person, jag har ett par som jag använder ibland, men det är bra mycket vanligare med klänning/tunika, strumpisar och raggsockor.

Jag längtar också efter en massa saker nu. När man liksom har slutdatumet hyfsat inom räckhåll.
Ett glas vin. Parmaskinka och mjuka, mysiga ostar. Sova på mage.
Men mest av allt just nu längtar jag efter att ha en midja.