Om tanter och knölvalar

Det börjar bli så nära nu så det är nästan outhärdligt.
Igår fick fina, fina K&O sin son, och jag fick en allvarlig släng av gravidhormoner. Jag tjöt nästan hela kvällen, av lycka. Idag fick jag se fler bilder och började nästan tjuta på jobbet.

Bör man gå på USÖ:s bildspel på måndag eller törs man vänta i två veckor till den 4/10?


Det är ju helt knas, om nästan exakt två veckor gör jag min sista arbetsdag innan mammaledigheten.
Och det börjar kännas bra (har haft ont i ryggen ett par dagar), om man bortser från att jag inte alls vet vad som händer från och med den första oktober. Det kanske blir ett evigt väntande. Eller så kommer Pyret snabbt som attan, så fort jag kommit hem från jobbet och pustat ut en sista gång. Gotlandsbon kommer ju inte förrns den 10 oktober och då är det myskväll hos FrauPels. Jag får helt enkelt gå mellan FrauPels och Fridolin i tio dagar. Om inte annat kanske jag sätter igång värkarbetet i alla fall.

jorå, jag är allt lite avundsjuk också. på K&O alltså, att de fått träffa sitt underverk medans jag sitter här med Knölvalen knölandes i magen.

Jag vet inte vad som händer när jag slutat för året på torsdag om två veckor. Det skrämmer mig, för jag tycker om att ha en planering att följa. Men jag kan ju alltid packa bb-väskan sjuttielva gånger om jag får tråkigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0