Fröken Nilssons Bravader

Alltså, med barn kommer visst den där sura nerven.
Ni vet, den när man bara blir skitirriterad på det mesta som har med andra människor och ens lilla bebis att göra.

Rökare till exempel.
Jag kom på mig själv att tänka "men håll din jävla giftpinne borta från mitt barn" flera gånger idag när jag var på stan. Observera att jag var där i kanske en halvtimme. Och, det är ju inte deras fel att jag hamnar bakom och att de går långsamt.

Och det här med barnvagn.
Alltså, ursäkta mig, men varför är det alltid jag som ska stanna oavsett vems sida hindret är på när jag möter någon?
(i trafiken är det den med hindret på sin sida som måste stanna..!)
Varför måste vi om vi är flera barnvagnar (eller om jag och Eric är ute med vagnen) dela på oss, medan de utan barnvagn får gå hur många som helst i rad och ta upp plats och blockera, gärna dragandes på elpianon (TÖNT). Varför måste jag gå ut i den lösa snön och pulsa med min icke särskilt terrängvänliga barnvagn bara för att du utan har tunna skor?
Och förlåt om jag går snabbare än dig, men om jag varit utan vagn hade du släppt förbi mig, eller är det bara som jag hoppas?
Det gör lika ont att bli påkörd bakifrån av en barnvagn som av en varuvagn på ICA. Kom ihåg det!