Fröken Nilssons Bravader

Brutalt trött.
Brutalt ärlig.
Brutal jävla skitsöndag.

Det började ju så bra.
Alva sov hela natten, utan ett knyst.
Vaknade vid sex, morgonammade, somnade om.
Vaknade igen halv åtta.
Bestämde oss för att gå upp och låta pappsen sova vidare eftersom han faktiskt var uppe mellan fyra och halv sju igår morse när våran älskling inte tyckte det var lönt att sova.
(Jag höll på att skriva att det var dels för vakenheten igår och dels för att han kom och lade sig senare än mig inatt. Men det får han skylla sig själv för.)
Vi lekte, övade på att resa sig mot möbler (japp, jag kommer ångra mig gruvligt inom en snar framtid, men... det är ju liksom något som måste läras ändå. Då kan man lika gärna hjälpa till lite.) Och strax efter åtta var det grötdags för Alvar. När gröten var slut, det började pillas med öronen, gäspningarna kom och resterna av frukosten gnuggats runt flertalet gånger i ansiktet tyckte jag det var dags för Alva att sova en stund.
Det tyckte inte hon.

Så när vi gick in i sovrummet för att jag skulle kunna lägga ner henne i sängen gav hon upp ett par illvrål och försökte argt förklara för mig, dumma dumma mamma, att det här med att sova, det kunde jag minsann göra själv. För hon var inte trött. Nej då. Det kliade bara lite i örat. Och lite i ögonen. Och andas bör man, oavsett om det är med öppen mun eller stängd mun.
Så Eric vaknade ju såklart.
Nu tyckte ju jag att klockan var halv nio, så det borde inte göra jättemycket om han vaknade till nu.
Men inte trodde jag att det skulle sluta med iskyla och två väldigt irriterade människor i varsitt rum, på barnrumpenivå. Och inte trodde jag att jag skulle äta söndagsfrukost med endast dottern som svårunderhållet sällskap (detta var mitt val, för svårunderhållet barn är ändå bättre än inget sällskap alls. Utan sällskap äter jag ju frukost hela jävla veckorna.)
Och anledningen till att barnet inte sov istället för att umgås med sin mor över kaviartuben och morgontidningen, var för att modern aldrig fick chansen att söva klart barnet. Tydligen tyckte inte fadern heller att barnet behövde sova.
Jag tror jag behöver gå tillbaka till jobbet snart.
Men i september, när det är dags, kommer jag troligast att böna och be om att få stanna hemma längre.

Så.
Nu är fadern ute och går med barnet (som jag hoppas sover), frukost har han fått i sig.
Och jag sitter och tjurar över söndagen som inte blev som jag ville och skriver av mig här i förhoppning om att när mina två älsklingar kliver in genom dörren om ett tag, kunna göra om och göra rätt.
Och kanske äta lite chokladglass som försoningsfika.