Fröken Nilssons Bravader

Hej lilla mamma.

Det är jag.
Tänk vad tiden går fort.
För fem år sedan trodde jag tiden skulle stanna av och att jag skulle gå sönder, mitt itu.
Men tiden stannade inte, inte mer än en vecka i allafall, och inte för fler än oss. Alla andra som inget visste levde på som om inget hade hänt. Och jag kunde inte förstå hur dom inget kunde vet. Syntes det inte på mig att livet stannat upp? Hur kunde de bara springa på medans jag stod stilla?

Har du det bra där uppe?
Ja, för jag förutsätter att du är "ovan där".
Vad gör ni om dagarna? Sitter ni och pratar om oss som är kvar här nere?
Vi pratar om er. Men ibland kanske lite för lite.
Ibland gör det alldeles för ont.
Nu gråter jag.
Men jag tänkte låta det vara, jag vet att det skulle göra dig glad. För jag vet att du tyckte att jag höll inne för mycket.

Vi ser dig ibland.
Men alltså, koltrast? Har jag glömt bort någonting?
Du får sitta på vårat fönsterbleck när som helst. Picka lite på rutan så kommer vi och drar upp persiennen.
Och flyg förbi någon gång när vi är ute med vagnen, Alva och jag. Ibland när vi varit ute på sov-promenad brukar vi spana på fåglar vid ån. Någon gång tänkte jag peka på en koltrast och säga, "titta Alva, titta mormor".
Nu gråter jag igen.
Men det är så jävla jobbigt att vara mamma utan dig.
Du vet att det finns så många runtomkring. Men ibland är det inte rätt. Ibland vill jag bara ha min mamma.
Och då blir jag ärg och tycker att livet är orättvist. Varför får alla andra?

Sedan skulle jag vilja be dig att sluta tramsa med Alva medan hon äter. Jag misstänker att du bara gör din mormoderliga plikt. Men alltså - kommer du inte ihåg hur det var att mata en bebis? Du får snällt vänta tills hon har ätit färdigt, faktiskt.

Ursäkta bilden som jag slänger in här nedanför.
Men, det finns inte så många bra bilder på dig, eftersom du inte ville vara framför kameran.
Och jag skulle vilja påstå att du var fotogenisk även om du kommer misstro mig (hallå, bilderna hemma hos mormor!?!).
Ikväll tänkte jag att vi skulle åka ut till Hallsberg, jag och min lilla familj.
Köpa en liten blomma, visa Alva stenen, för jag tror inte hon har varit med någon gång.
Tusan, jag vet inte när jag var ute hos dig sist.
Ibland gör det bara så ont! Du minns hur jag var med Ks grav. Hur jag liksom undvek den med jämna mellanrum.
Det blir alldeles för påtagligt.

Nåja, jag kanske borde klä på mig, och Alva också.
Hälsa dom där uppe som jag känner.
Jag saknar mig fördärvad ibland, men då har jag Eric som tröstar.
Han är så bra, precis som du sa till pappa då för flera år sedan.
Nu gråter jag, igen.

Hej då för den här gången.
Jag älskar dig!