Fröken Nilssons Bravader

Jag läste precis Annas inlägg om när man egentligen blir vuxen.
Och det fick mig att fundera.

När blir man egentligen vuxen?
Å ena sidan känner jag ibland att jag inte är särskilt vuxen alls.
Å andra sidan kan jag säga på minuten när jag blev vuxen.
19 maj 2006 kl 22.44.
Då dog min mamma. Då blev jag och mina systrar vuxna, alldeles för snabbt.

Jag låg och tänkte för mycket häromkvällen.
Tänk om, tänk om, tänk om.
Varför, varför, varför?
Dumma, jävla, satans skit.
Jag kunde inte sova och skrev ett rosenrasande brev till ingen egentligen, men med alla de åsikter som jag idag undertrycker. Alla de åsikter som jag inte försvarar för att jag vill vara på allas sida samtidigt.
Så, egentligen är jag kanske inte så vuxen?

Jag är besviken på så mycket just nu.
På sånt jag inte törs säga. På sånt jag egentligen inte törs tycka.
På hur den nya tiden - den efter mamma - blev.
För jag är inte nöjd.
Jag skulle vilja göra om, göra rätt, säga - jag vill inte, jag är fortfarande liten.
Men är man liten när man fyllt 20?
Jag vet att man är för liten för att ta hand om sin familj när man är 20, det är därför man ahr föräldrar.
Och jag önskar att jag hade sagt ifrån.


Familjen står inför en operation om två veckor, eller - det är bara Rödhåret som ska opereras.
Men det får ju konsekvenser för hela familjen, eftersom hon behöver hjälp med allt efter operationen.

Och just nu önskar jag att somliga växer upp och tar tag i sig själva.
För den här gången tänker inte jag vara den vuxne.