Livet är så jävla orättvist ibland.
Ibland stannar liksom tiden upp, man hajjar till och undrar vad fan som precis hände.
Idag var det så.
En kär vän som jag träffat alldeles, alldeles för lite, har förlorat sin pappa.
Och det gör så ont i mig när sånt händer, för jag vet (nästan) hur det känns.
Det var helt oväntat - och det torde gör detän värre (jag hade ju liksom vetskapen att det skulle komma snart).
Och allt jag kan göra är att lova att det gör ont.
Så jävla ont. Det kanske inte går över, det finns alltid tidpunkter när det gör ont igen.
Men smärtan blir mildare.
Så idag brinner det ett ljus på mitt linneskåp.
Ett ljus för min väns pappa.
Ett ljus för min vän. Och ett ljus för hans familj.
Kommentarer
Trackback
